Sthig Jonasson
Werther, nypremiär på Operan

Passion på allvar

Scen: Operan, Stockholm
Opera: Werther
Musik: Jules Massenet
Libretto: Edouard Blau, Paul Milliet och Georges Hartmann efter Goethes roman ”Den unge Werthers lidanden”
Svensk text: Lasse Zilliacus
Regi: Ann-Margret Pettersson
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Annsofi Nuýberg
Dirigent: Emmanuel Plasson
I rollerna: Jonas Degerfeldt, Charlotte Hellekant, Karl-Magnus Fredriksson, Michael Schmidberger, Sara Sandström Korp, Magnus Kyhle, Anton Eriksson
Elever ur Adolf Fredriks musikklasser
Kungliga hovkapellet

Föreställningen framförs på franska, översättning på textmaskin

Goethes brevroman ”Den unge Werthers lidanden” (1774) påstås ha haft en märklig effekt på romantiskt lagda unga män. De tog livet av sig. Fast i betydligt mindre omfattning än av myten ger sken av.
Det är nog få unga män idag som drabbas av självmordstankar efter att ha sett Operans föreställning av ”Werther”. Även om Jules Massenets opera visar fram alla tecken på stora känslor så är den känslosamme Werthers och hans älskade Charlottes misslyckade kärlekshistoria helt otidsenlig med för mycket poserande och överdriven känslosamhet.
Storyn är så här: Werther blir förälskad i Charlotte som vid moderns dödsbädd har lovat att gifta sig med den betydligt äldre Albert. När så sker blir Werther förtvivlad i sin försmådda kärlek. Utifrån operans egna förutsättningar är deras kärlek omöjlig eftersom båda utgår från sina egna fantasibilder av den andres kärlek. Den febrige Werther ser då bara en väg att gå. Han dör, men hon lever vidare.
Den här uppsättningen har två mycket olika delar. Före paus dominerar det idylliska medan de starka känslorna släpps loss efter pausen. Det är också nu som sångarnas hela styrka visar sig en rad duetter och utomordentliga soloprestationer.
Scenografin med en rad passepartouter skapar rumsligheten och hindrar det stora scenrummet att bli ödsligt. De används både för att antyda den högborgerliga miljön och atmosfären med ett enkelt möblemang och förvandlas i sista akten till en oändligt lång tunnel mot evigheten med iskallt ljus.
Av sångarna är Jonas Degerfeldt utmärkt som den överkänslige Werther. Hans obeslutsamma beslutsamhet är gripande och övertygande. Degerfeldt växlar lätt mellan de lyriska och de mer dramatiska partierna, men hans skådespelande håller väl inte samma höga kvalitet som sången.
Trots titeln lutar sig operan mot den kvinnliga huvudrollen den lidelsefulla Charlotte som sjungs av den intensivt varma mezzosopranen Charlotte Hellekant. Hon dominerar föreställningen med en återhållen passion, som blir direkt livsfarlig för den labile Werther. Egentligen är det svårt att se hur Werther kan missa att Charlotte inte älskar Albert, som sjungs avmätt av Karl-Magnus Fredriksson. Han sjunger f.ö. på begriplig franska – annars inte helt vanligt i denna föreställning. Sara Sandström Korp utnyttjar sin klara och rena sopran till att ge liv och fägring åt Sofie, Charlottes alltid lika sprudlande glada lillasyster. Hon är helt oförstående kärlekens vånda – som hon ännu inte känner. Fogden, familjefadern med nio barn, görs av Michael Schmidberger till en tidig von Trapp som drillar barnen i stämsång.
Fogdens kompisar Schmidt och Johann är så små roller att de närmast är obehövliga, men Magnus Kyhle och Anton Eriksson gör två miniporträtt av de festvilliga kufarna.
Det är alltså inte sångarna de är fel på utan på regins otydlighet och ”Werthers” egna inbyggda svagheter som utgör grunden för invändningarna mot den här uppsättningen. Jonas Degerfeldt och Charlotte Hellekant är bra som kärleksparet och det förlåter mycket.

  Sthig Jonasson
   
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2011-04-08