Sthig Jonasson
Vänner, Stockholms stadsteater

Inte helt lycklig vänskap
Scen: Stockholms stadsteater, lilla scenen
Pjäs: Vänner
Text: Alan Ayckbourn
Översättning: Anita Dahl och Leif Zern
Regi: Sissela Kyle
Scenografi och kostym: Charles Koroly
I rollerna: Allan Svensson, Bergljót Arnadóttir, Jan Mybrand, Jessica Heribertsson, Jacob Nordenson, Elisabet Carlsson
Spelas t.o.m. 31 december. Speltid. Ca 2 tim 30 min.

 

Alan Ayckbourns pjäs ”Vänner” från 1974, som nu spelas på Stockholms stadsteaters lilla scen är Sissela Kyles regidebut och handlar om tillkortakommanden och komplexa relationer i tre dysfunktionella familjer. Där alla lever i var sin ensamhet.
Colin har nyss tragiskt förlorat sin flickvän och de gamla vännerna inbjuder till en tebjudning för att muntra upp honom.
Där är Paul och Diana, han är en notoriskt otrogen tråkmåns, hon sitter fast i ett dött äktenskap och har en återhållen och kontrollerad inställning till makens otrohet, väninnan Marge som lämnat sin överviktiga hypokondriker till make hemma, men lätt nåbar, vid telefonen. Hon är en shopaholic som dövar sin ångest med desperatshopping. Till bjudningen kommer också det olyckliga paret Evelyn och John. Hon är totalt ointresserad av social samvaro och svarar enstavligt – eller inte alls – på tilltal medan hon läser en kolorerad veckotidning, han rör sig nervöst i rummet och tål inte att höra ordet ”död”. De har ett litet barn som mest sover i sin vagn, men illvrålar när han är vaken.
Till sist anländer Colin som är föremålet för sällskapets omsorger. Det märks att det är en påtvingad gemenskap som ingen egentligen vill ha och Colin verkar inte behöva någon tröst.
Det har gått tre år sedan de senast sågs och egentligen var varken Paul eller John särskilt nära vän med Colin som opåkallat levererar beskäftig livsvisdom som blir alltmer obekväma för de andra i sällskapet. Första gången han talar om sin fästmö verkar det rätt normalt, men blir sedan alltmer skruvat och romantiserat som om han hämtade sina romantiska fantasier från samma veckotidning som Evelyn läser och kommenterar.

Som pjäs betraktad fungerar inte ”Vänner” särskilt bra och skådespelet verkar gå på tomgång. Och rollfigurerna är ointressanta.
Bergljót Árnadóttir som partyts värdinna Diana må vara bra, men det räcker inte när texten inte tas på allvar. Allan Svenssons Paul är bara otillgänglig och undanglidande, Jan Mybrands nervige John kan inte sitta still. En kort stunds stillhet skulle få honom att implodera i återhållen frustration. Jessica Heribertssons enstaviga och sura Evelyn står för sällskapets enda rationella reaktioner. I det sällskapet skulle vem som helst bli buttert osocial och ointresserad av allt och alla.
Elisabet Carlsson ger märkligt liv åt Marge som shoppar, stickar och ängslas för sin hjälplöse jättebaby till man som inte ens klarar av att hitta nässpray i badrumsskåpet.
Jakob Nordensons Colin är helt omedveten om det känslomässiga kaos han förorsakar sina ”vänner”. När han lämnar sällskapet är alltför mycket ouppklarat – och kommer att så förbli.
”Vänner” är en tragikomisk uppsättning och det är svårt att inte skratta åt eländet, men till slut blir det som en ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” light. Och det var nog inte meningen. mycket mäktigt.

  Sthig Jonasson
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2011-10-15