Sthig Jonasson

Trubaduren, Operan


Lysande Yana Kleyn som Leonora

Scen: Operan
Opera: Trubaduren
Musik: Giuseppe Verdi
Librettor: Salvatore Cammarano
Regi: Wilhelm Carlsson
Scenografi och kostym: Reinhard von der Thannen
Dirigent: Lawrence Renes
Sångare: Alberto Gazale, Yana Kleyn, Agneta Lundgren, Stuart Neill, John Erik Eleby, Ingela Berglund, Niklas Björling Rygert, Anders Blom, Michael Schmidberger Hämndens demon: Mirco Andreani
Hovkapellet och operans Kör
Speltid ca 2 tim. 45 min.
Operan framförs på italienska med översättning på textmaskin

Som en del i Operans firande av Giuseppe Verdis jubileumsår (200 år sedan han föddes) spelas nu hans stora opera ”Trubaduren” i 2006 års uppsättning.
”Trubaduren” är på sätt och vis ett koncentrat av hela operakonsten. Musiken innehåller flera av operahistoriens mest kända och spelade arior och körpartier, medan handlingen är tät, ruskig och – obegriplig.
I ”Trubaduren” är det svårt att hitta någon riktigt sympatisk figur: Alla försöker hämnas på alla och allt kretsar kring ondska och död med hämnade och ohämnade oförrätter. Det handlar om den sadistiske och maktfullkomlige greve Luna som åtrår den vackra Leonora som dock älskar Lunas fiende trubaduren Manrico. Luna utkräver en våldsam hämnd på sin rival som ytterst drabbar honom själv och innebär en maniskt hämndlysten zigenerskas slutliga seger. Både intrig och scenografi markerar att allt som sker är determinerat, ödesbestämt, och helt utanför de inblandades kontroll.
Regissören Wilhelm Carlsson har skapat en föreställning där hämnden är allt dominerande i två familjers sammanvävda tragedi. Carlsson låter dessutom hämnden materialiseras i form av en svart änglademon som iskallt bevakar att vreden och hatet inte tunnas ut.
I den här uppsättningen är sångarna av högsta klass. Yana Kleyn gör en formidabelt bra Leonora som lidelsefullt och uppoffrande älskar Manrico. Hennes rolltolkning är en av de bästa Leonora Operan kunnat visa och hennes sång är klockren. Stuart Neill lyckas ge den egentligen rätt ointressante Manrico en stark känslomässig laddning. Mot Leonora och Manrico står greve Luna som Alberto Gazale ger lidelse och en fasansfullt olycksbådande svärta. Agneta Lundgren gestaltar zigenerskan Azucena med gripande allvar och stram skärpa. I hennes berömda aria ”Stride la vampa” är samlad hela vidden av hennes hämndbegär och att hon inte kommer att låta något hindra henne från att få hämnd. Bra är också Niklas Björling Rygert som Manricos förtrogne Ruiz och John Erik Eleby som greve Lunas stabschef Ferrando.
Operakören lever ett eget liv på scenen och deras insatser förtjänar bara lovord – som så många gånger förr – särskilt den välkända smideskören vid zigenarnas lägereld blir en bra show.
Föreställningen har ett övermått av sceniska infall som kanske inte tillför själva historien så mycket, t.ex. när Lunas gardessoldater besjunger krigets alla trevligheter och glada lekar medan de struttar runt i kalsingar, balettkjolar, partyhattar och höga klackar som fnittriga transor.
Dirigenten Lawrence Renes förstår att väl ta vara på ”Trubadurens” många emotionella höjdpunkter. Hans tolkning har en tydlig känsla för operans dramatiska form.
I ”Trubaduren” möter publiken ett konstant flöde av starka och häftiga känslor som det inte går att komma undan. Och missa inte den ryska sopranen Yana Kleyn, en bättre Leonora är svårt att hitta.

  Sthig Jonasson
   
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2013-03-25