Sthig Jonasson

Trubaduren, Operan


Våldsam hämndhistoria

Scen: Operan
Opera: Trubaduren
Musik: Giuseppe Verdi
Librettor: Salvatore Cammarano
Regi: Wilhelm Carlsson
Scenografi och kostym: Reinhard von der Thannen
Dirigent: Stefan Solyom
Sångare: Sara Osson, Agneta Lundgren, Karl-Magnus Fredriksson, Marianne Eklöf, John Erik Eleby, Stuart Neill, Ulrik Quale, Michael Schmidberger
Hämndens demon: Mirco Andreani
Kungliga Hovkapellet och operans Kör
Speltid: 3 tim 45 min.
Operan framförs på italienska med översättning på textmaskinid

Giuseppe Verdis opera ”Trubaduren” är på sätt och vis ett koncentrat av hela operakonsten: Musiken innehåller flera av operahistoriens mest kända och spelade arior och körpartier, medan handlingen är tät, ruskig och obegriplig. Inte undra på att bröderna Marx använde just ”Trubaduren” i sin kanske bästa film – ”En galakväll på Operan”.
I ”Trubaduren” är det svårt att hitta någon riktigt sympatisk figur: Alla försöker hämnas på alla och allt kretsar kring ondska och död med hämnade och ohämnade oförrätter. Det handlar om den sadistiske och maktfullkomlige greve Luna som älskar den vackra Leonora som föredrar Lunas fiende trubaduren Manrico. Luna utkräver en våldsam hämnd på sin rival som ytterst drabbar honom själv och innebär en maniskt hämndlysten zigenerskas slutliga seger. Både intrig och scenografi markerar att allt som sker är determinerat, ödesbestämt, och helt utanför de inblandades kontroll.
Regissören Wilhelm Carlsson har skapat en föreställning där hämnden är allt i två familjers sammanvävda tragedi. Carlsson låter dessutom hämnden materialiseras i form av en svart änglademon som iskallt bevakar att vreden och hatet inte tunnas ut.
Givetvis är sångarna av högsta klass. Sara Olsson gör en utmärkt debut som Leonora som lidelsefullt och uppoffrande älskar Manrico. Stuart Neill lyckas ge den egentligen rätt ointressante Manrico en stark känslomässig laddning.Mot Leonora och Manrico står greve Luna som Karl-Magnus Fredriksson sjunger med lidelse och en fasansfullt olycksbådande svärta. Marianne Eklöf gestaltar den hämndlystna zigenerskan Azucena med gripande allvar och stram skärpa. Operakören lever nästan ett eget liv på scenen och deras insatser förtjänar bara lovord – som så många gånger förr – särskilt den välkända smideskören vid zigenarnas lägereld blir som en bra show.
Föreställningen har ett övermått av sceniska infall som kanske inte tillför själva historien så mycket, t.ex. när Lunas gardessoldater sjunger om krigets alla trevligheter och glada lekar medan de struttar runt i kalsingar, kräfthattar och höga klackar som vilka moderna fnittriga transor som helst.
Dirigenten Stefan Solyom förstår att väl ta vara på ”Trubadurens” många emotionella höjdpunkter. Hans tolkning har en tydlig känsla för operans dramatiska form. Solyom är idag en mycket franmstående operadirigent som bara är hemma i Stockholm på ett tillfälligt besök på sin gamla arbetsplats innan han drar vidare till Berlin och London för ”The Proms” och vår Paris där han bl.a. skall dirigera ”Tosca”.
I ”Trubaduren” möter publiken ett konstant utflöde av starka känslor som det inte går att komma undan. tidig eftermiddag (start kl. 13.00) så man kan hinna med två föreställningar samma dag, eller ägna kvällen åt något annat.

  Sthig Jonasson
   
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2008-06-07