Sthig Jonasson
Trollflöjten, Operan

Speciell nyuppsättning

Scen: Operan
Sångspel: Trollflöjten
Musik: Wolfgang Amadeus Mozart
Libretto: Emanuel Schikaneder
Ööversättning Ulf Peter Hallberg
Regi och scenografi: Ole Anders Tandberg
Kostym: Maria Geber
Ljus: Ellen Ruge
Koreografi: Anna Koch
Dirigent: Stefan Klingele
Sångare: Daniel Johansson, Ida Falk Winland, Susanna Stern, Michael Schmidberger, Carl Ackerfeldt, Vivianne Holmberg, Daniel Ralphsson, Johan Edholm, Marianne Hellgren Staykov, Susann Végh, Katarina Leoson, Mikael Fagerholm, Jesper Taube, Alar Pintsaar, Greta Andersberg, Eleonora Poigant, Adriana Bjäringer
Hovkapellet
Operakören
Spelas t.o.m. 6 december, speltid ca 3 tim.

 

Operan spelar nu Mozarts älskade Trollflöjten i en mycket speciell nyuppsättning av Ole Anders Tandberg.
När ridån går upp kliver vi rätt in i Peter Tillbergs kända tavla ”Blir du lönsam lille vän?” där vi ser vi ryggarna på uttråkade elever i ett trist klassrum från 1950-talet. Ugglor, korpar och andra fåglar sitter monterade på bänkarna – ett resultat av fågelfängarens arbete. En grupp pojkscouter marscherar förbi och en flicka vänder sig om och tittar ut över salongen som om hon väntar på att något skall hända.
Då hörs lätta snarkningar från en av de främre bänkraderna. Det är operahjälten Tamino som sover, men vaknar och ropar på hjälp – han har fått en orm i byxorna(!). Tamino blir undsatt av tre resoluta kvinnliga vaktmästare, som tar hand om ormen och lockar upp honom på scenen, han får en magisk flöjt ur orkesterdiket och ger sig in i en teatervärld av saga, myt, och musik. Så är då ”Trollflöjten” igång på allvar.
Snart möter Tamino Nattens drottnings fågelleverantör Papageno, som berättar att drottningens dotter, Pamina, har blivit kidnappad av den mystiske Sarastro. När Tamino får se en bild av Pamina blir han blixtförälskad och ger sig ut på en räddningsexpedition tillsammans med den betydligt mindre entusiastiske Papageno, som här ser en chans att själv ragga upp en tjej.
När Papageno hittar Pamina blir hon turligt nog störtförälskad i Tamino när hon får reda på att han är på gång för att rädda henne. Dessutom visar det sig att Sarastro är en vis och ädel scoutledare(!), men med en del politiskt inkorrekta åsikter och en kvinnosyn som verkar höra hemma på 1700-talet. För att få sin älskade Pamina måste Tamino ta del av scoutbrödernas visdom och det sker genom tre ”svåra” prov.
Det ojas och vojas mycket över hur hemska och livsfarliga proven är. Men när det kommer till kritan går de närmast spårlöst förbi, det blir aldrig spännande. Papageno å sin sida struntar i alla prov och får i alla fall äktenskapsfyndet Papagena.
Föreställningen är inte bra. Utan musiken och de utmärkta sångarna skulle just den här ”Trollflöjten” bli närmast outhärdlig, därför att alla upptåg och fiffigheter tar bort fokus från vad det handlar om: kärlek och kampen mellan gott och ont. Man tar inte sagan på allvar.
Sångarnas prestationer är över lag mycket njutbara. Den skönsjungande Daniel Johansson ger Tamino en intensiv lyster och Ida Falk Winland gör Pamina till en troskyldig tonåring som litar litet för mycket på sin mor. Falk Winland är lysande både sångligt och i den fysiska rolltolkningen. Susanna Stern gör Nattens drottning med eldigt temperament. Att hon är på dåligt humör och hatar Sarastro märks i hennes hämndaria i andra akten (den som kallas ”Helvetets vrede”) som Stern gör alldeles lysande.
Även om Nattens drottning har god hjälp av tre till vaktmästare utklädda damer, Marianne Hellgren Staykov, Susann Vegh och Katarina Leoson, kan man förstå om hon känner sig en smula uppgiven när den ende hon får tag i för att ”rädda” dottern är en hjälte som fått en orm i byxorna.
Carl Ackerfedts Papageno är frenetiskt sysselsatt med att hitta sig en tjej. När han till slut lyckas ragga upp Vivianne Holmbergs pilska Papagena börjar de genast slita av sig kläderna och dirigenten måste sätta stopp i moralens namn.
Michael Schmidbergers Sarastro och hans gäng av scouter är varken skräckinjagande eller onda – bara förtalade av Nattens Dottning. Värre är det med Daniel Ralphssons Monostatos som alltid tycks vara förbannad och ruva på illdåd som han genomför med osviklig ineffektivitet.
Scenografin är effektiv när skolsalen förvandlas till det ena rummet efter det andra: bårhus och vishetens tempel, för att inte tala om alla luckor i scengolvet där folk kommer upp eller försvinner. Ellen Ruges ljussättning är bra och följsam.
Operan har satt upp en förbarnsligad flöjt som aldrig lyfter, den spretar åt för många håll, även om den delvis är absurt underhållande – som när ett helt gäng björnar, dvs. operakören, jazzar in. Men det räcker inte med upptåg för att skapa dynamik och hålla spänning och intresse vid liv i tre timmar.

  Sthig Jonasson
   
 

Fotnot. Trollflöjten betraktas som den främsta av Mozarts frimuraroperor. Den aspekten på ”Trollflöjten” är helt bortskalad i denna uppsättning. Mozart, som blev frimurare 1785, skrev flera kantater till Wiens frimurareloger och frimurarna ser ”Trollflöjten” som det främsta av många frimurereiska verk. Självfallet kan man där inte heller finna några äkta avslöjanden om frimurarnas ritualer, men väl en rad frimurereiska musikaliska teman.

©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2012-10-12