Sthig Jonasson
Trollflöjten, Malmöoperan

Historien om Nattens drottning och frimurarna

Scen: Malmö Opera
Sångspel: Trollflöjten
Musik: Wolfgang Amadeus Mozart
Libretto: Emanuel Schikaneder
Översättning för textmaskin: Birgitta Rydholm
Regi: Tamás Ascher
Scenografi: Zsolt Khell
Koreografi: Ola Hörling
Videodesigner: Kristóf Kiss Benedek
Dirigent: David Björkman
Sångare: Hege Gustava Tjønn, Andreas Bauer, Gisela Stille, Joachim Bäckström, Frida Engström, Carl Ackerfeldt, Clara Bystrand, Emma Lyrén, Ingunn Kilen, Jonas Duran, Bengt Krantz, Rickard Söderberg
Tre gossar: Nils Weibull, Max Lavoipierre, Teodor Wennö
Malmö Operakör
Malmö Operaorkester
Speltid ca 3 tim. 20 min.

 

Malmöoperan spelar nu en spännande version av Mozarts magiska opera ”Trollflöjten” i regi av ungrarenTamás Ascher, som har ett helt konstnärligt team med sig. Den är en resa från mörker till ljus och upplyst förståelse där en föga modig prins möter en ung flicka, romantiska vedermödor, magiska ögonblick och skön musik.
Här spelas, för en gångs skull, ”Trollflöjtens” ursprungsversion utan strykningar och med talad dialog på tyska.
Prins Tamino, som kommit vilse, skräms av en drake men räddas av tre hovdamer hos Nattens drottning. Han möter drottningens fågelleverantör, Papageno, som berättar att hennes dotter, Pamina, på oklara grunder har blivit bortförd till hemlig ort av den mystiske Sarastro. När Tamino får se ett porträtt av Pamina blir han blixtförälskad och ger sig ut på en räddningsexpedition tillsammans med den betydligt mindre entusiastiske Papageno men som här ser en chans att själv ragga upp en tjej. Till sitt skydd mot färdens faror får de en gyllene magisk flöjt och ett lika magiskt klockspel.
Pamina blir turligt nog störtförälskad i Tamino när hon får reda på att han är på väg för att rädda henne, dessutom visar det sig att Sarastro inte alls är en skurk utan en vis och ädel frimurarboss, med ärliga avsikter, men han har en del politiskt okorrekta åsikter och en kvinnosyn som möjligen var gångbar på 1700-talet. För att bli delaktig i brödraskapets visdom och för att få Pamina måste Tamino måste genomgå tre ”svåra” (egentliga rätt lätta) prov för att bli värdig henne och brödraskapets förborgade hemligheter.
Sångarnas prestationer är över lag mycket njutbara. Den skönsjungande Joachim Bäckström ger Tamino en intensiv lyster och Gisela Stille gör Pamina till en troskyldig tonåring som litar aldeles för mycket på sin mor, Nattens drottning, som Hege Gustava Tjønn gör med intensiva koloraturer och en häftig punkfrisyr som förstärker utstrålningen av hennes dåliga humör. Att hon hatar Sarastro och vill ge igen för gammal ost är tydligt i hennes hämndaria i andra akten (den som kallas ”Helvetets vrede”) som Tjønn gör alldeles lysande. Sarastro som sjungs mäktigt av Andreas Bauer blir inte imponerad eftersom han vet att i kampen mellan ljus och mörker segrar ljuset och upplysningen.
Även om Nattens drottning har god hjälp av sina tre välsjungande och pimpade damer (Clara Bystrand, Emma Lyrén och Ingunn Kilen) kan man förstå om hon känner sig en smula uppgiven när den ende hon får tag i för att ”rädda” dottern är en skrajsen hjälte som emellertid tuffar till sig. Medan hennes fågelleverantör Papageno, utmärkt spelad av Carl Ackerfedt, är frenetiskt sysselsatt med att hitta sig en tjej och till slut lyckas han ragga upp Frida Engströms villiga Papagena.
Viktig för spelet är övertjänsteande hos Sarastro, Monostatos, en liten, fet, svart gubbe utan ett enda försonande drag som förgäves stöter på Pamina. Han blir i Jonas Durans tolkning en tragisk förlorare som alltid är förbannad och ruvar på illdåd som han genomför med osviklig ineffektivitet.
Bengt Krantz och Rickard Söderberg är ståtliga som de sjungande kopparstoderna Jakin och Boas som vaktar ingången till Sarastros tempel. Här inne råder värdig stillhet bland de invigda bröderna som alla bär frimuraremblemet med passare och vinkelhake. I templet finns mängder av frimuraresymboler och tydlig talmystik med det ständigt återkommande tretalet, som frimurarna sägs omhulda.
Malmöoperans kör och orkester är utomordentliga och framförandet håller hög musikalisk klass under David Björkmans ledning.
I den här ”Trollflöjten” står de enskilda människorna i centrum medan kampen mellan gott och ont skjuts i bakgrunden även om övermästaren Sarastro är ointagligt vis, rättvis och godhjärtad.
Det här är en fantastiskt se- och hörvärd uppsättning av ”Trollflöjten” som spelas t.o.m. 30 maj.

  Sthig Jonasson
   
 

Fotnot. Trollflöjten betraktas av frimuarna som den främsta av Mozarts operor. Den frimureriska viknlingena är mycket tydlig i den här uppsättning. Mozart, som blev frimurare 1785, skrev flera kantater till Wiens frimurareloger och frimurarna ser ”Trollflöjten” som det främsta av många frimurereiska verk. Självfallet kan man där inte heller finna några äkta avslöjanden om frimurarnas ritualer, men väl en rad frimurereiska musikaliska teman.
Det finns få operor som blivit utsatta för så mycket övertolkningar som just "Trollflöjten".

©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2013-04-10