Sthig Jonasson
Trettondagsafton, Stockholms stadsteater


Som en karneval i ett tivoli

Scen: Stockholms stadsteater
Pjäs: Trettondagsafton eller Vad du vill
Författare: William Shakespeare (översättning Göran O. Eriksson)
Regi: Susan Taslimi
Scenografi och kostym: Charles Koroly
Musik: Martin Östergren
Koreografi: Jimmy Meurling
Medverkande: Sofia Ledarp, Peter Haber, Lena T Hansson, Pia Johansson, Nadja Mirmiran, Henrik Norlén, Ralph Carlsson, Ulf Eklund, Jonas Hellman-Driessen, Christer Fant, Kardo Razzazi Edward Arshamian, Niclas Buskenström, Silke Varga Laurén, Eva-Maria Lervik
Musiker: Mikael Augustsson, Mathias Gunnarsson, Mats Äleklint
Spelas t.o.m. 22 februari, speltid ca 3 tim.

 

Stockholms stadsteaters uppsättning av Shakespeares förväxlingskomedi ”Trettondagsafton” (som också tituleras ”Vad du vill”) är som en karneval i ett tivoli. Mycket av allt. Här pågår flera parallella tvetydiga intriger, alla med intrikata erotiska spel.
Huvudpersonen Viola, som efter ett skeppsbrott hamnat i landet Illyrien, är en androgyn som älskas både av män och kvinnor. Genom att byta kön och identitet krånglar hon till kärleken i ett spel som till slut hotar att glida henne ur händerna.
Viola klär ut sig till man, kallar sig Cesario och tar tjänst hos Illyriens härskare hertig Orsino som hon genast blir förälskad i. Orsino har dock begapat sig i grevedottern Olivia som blir förälskad i Viola (i tron att hon är en ung man). Även den fånige suputen Andreas Blek af Nosen vill föra Olivia i brudsäng, liksom också hennes högfärdige hovmästare Malvolio som putsar sina naglar med sidenband Olivia som åtrår Cesario (dvs Viola som pojke) blir till slut bönhörd av Sebastian – Violas parate tvillingbror som lägligt dyker upp.
Denna rätt råddiga intrig blir än mer förvirrad i Susan Taslimis regi där tyngdpunkten har lagts på personförväxlingarna och leken med könsidentiteter. Nå, publiken vet – i varje fall nödtorftigt – vem som är vem medan personerna på scenen har noll koll.
Sofia Ledarp dubblerar som Viola/Cesario och som tvillingbrodern Sebastian. Hennes Cesario är en valpigt kaxig tonåring och hennes Viola är rörande i sin tonårsförälskelse till Henrik Norléns hertig Orsino, som gör sig ordentligt löjlig för att få till det med Nadja Mirmirans vackra Olivia. Dessutom förstår inte Orsino sina känslor för Cesario, dvs Viola i manskläder. Men hon vet inte riktigt om hon skall välja Orsino eller Olivia. Hennes kroppsspråk är inte lika entydigt som hennes mun när hon envetet hävdar sin kärlek till Orsino. Ledarp gör så brorsan Sebastian lagom macho för att göra Olivia nöjd.
Komedin går upp i varv när de båda supbröderna Tobias Rap (Ralf Carlsson) och Andreas Blek af Nosen (Ulf Eklund) beslutar sig för att ge den odräglige Malvolio en riktig näsbränna. De får entusiastisk hjälp av Olivias kammarjungfru Maria (Lena T Hansson) som driver på de mestadels lindrigt nyktra adelsmännen i deras planer.
Peter Haber är fullständigt lysande som Olivias uppblåste hovmästare Malvolio som strävar efter att göra en klassresa – från tjänare till herrskapsfolk. Han är patetiskt tragisk i sin fullständiga avsaknad av humor och blir också ett lätt offer för den illasinnade trions intrig. Det finns svärta hos Habers mallige Malvolio som har så starka och äkta känslor, men blir så grymt lurad – bara för skojs skull.
Pia Johansson är föreställningens självklara centrum som styckets narr med ironisk distans. Narren som har egna preferenser är i hög grad medagerande och är kvick att byta sida när fara hotar. Pia Johansson och Peter Haber är de starkast och klarast lysande bland scenens mångvimlande personer. I pausen kommer f.ö. narren ut bland kvarsittarna i publiken och utsätter dem – till deras oförställda glädje – för improviserade och ganska entydigt tvetydiga skämt.
På scenen finns en trio musiker med dragspel, trombom och trumpet och med Martin Östergrens musik med Balkanstuk så uppstår ibland rena musikalnummer. Charles Korolys scenrum är som en cirkusmanege omgiven av höga vallmoblommor(!) och hans kostymer trotsar nästan all beskrivning: Marias klänning är gjord av herrskjortor, Narrens byxor är av hundratals chiffonghandskar och Olivias balklänning består av bikiniöverdelar.
Det finns ett livsfarligt drag i Shakespeares "Trettondagsafton". Skrattet tenderar att bli hysteriskt och att få en underton av obehag. Det här är en komedi som skall tas på allvar. Men medan spelet raskar undan riskerar kärlekens mysterium och vånda att komma i skymundan och då tappar föreställningen litet av sin spänning.
Men charmig teater är det. är det.

  Sthig Jonasson
   
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2010-12-17