Sthig Jonasson
Tre systrar, Klarascenen

Norrländsk tristess och längtan

Scen: Stockholms stadsteater, Klarascenen
Teater: Tre systrar
Författare: Anton Tjechov
Översättning: Herbert Grevenius och Astrid Baecklund
Regi och bearbetning: Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym: Erlend Birkeland
Medverkande: Ann-Sofie Rase, Helena af Sandeberg, Josefin Ljungman, Björn Bengtsson, Kristofer Fransson, Frida Hallgren, Gerhard Hoberstorfer, Magnus Krepper, Andreas Kundler, Inga Landgré, Sten Ljunggren, Jan Mybrand m.fl.
Spelas t.o.m. 28 december. Speltid ca 4 tim.

 

Klarascenens uppsättning av Anton Tjechovs ”Tre systrar” utspelas under sent 1960-tal i en norrländsk garnisonsstad där fyra syskon – tre systrar och en bror – har strandat efter faderns död. Fadern var regementschef och syskonens umgänge består mest av faderns kollegor. Ett trist gäng där alla filosoferar om den lyckliga framtid då alla arbetar och kan leva ett meningsfullt liv.
Regissören Alexander Mørk-Eidem har gjort en lyckad förflyttning av Tjechovs pjäs till Sverige där Olga, Masja och Irina har blivit Ulla, Maja och Irene. Här finns vemod, livsleda och oföretagsamhet i övermått. Josefin Ljungman, Helena af Sandeberg och Ann-Sofie Rase spelar systrarna som ständigt längtar till Stockholm – där livet finns. Nu väntar de på att något ska hända. Deras liv har liksom aldrig blivit av.
Josefin Ljungman bottnar i sin roll som den unga Irene med naiv tro på kärleken och på att ”ett riktigt arbete” skall ge henne den frihet och tillfredsställelse hon längtar efter. Men hon avskyr alla jobb hon prövat, de har bara gjort henne ofri och trött.
Helena af Sandeberg låter mellansystern Maja bli litet vek. Hon vill nog lämna sin hopplöse man (Jan Mybrand), men kan inte förmå sig. Maja avstår medvetet från kärleken när hon aldrig får till det med överste Versenius (Gerhard Hoberstorfer), en man med en ohejdbar lust att formulera sin tankar i plattityder.
Ann-Sofie Rase gör äldsta systern Ulla trött och oföretagsam. Hon kan inte ens ducka undan en oönskad rektorstjänst i skolan. Hon vet att alla drömmar är och förblir intet annat än drömmar.
Magnus Krepper spelar systrarnas svage bror Andreas. Han hoppas på en akademisk karriär, men gör inget för att förverkliga den. I stället spelar han bort sina egna och systrarnas pengar. Inte ens då han intecknat familjens hus händer något. Ingen av systrarna blir rasande bara litet tröttare.
Andreas hustru Natalie blir med Frida Hallgrens litet kantiga spelstil en genuint osympatisk och självgod social uppkomling som inte bryr sig om att dölja sitt förakt för maken. Hon tar över makten i huset och systrarna gör inget åt det. De är konflikträdda mjäk som backar i stället för att ta en ordentlig maktstrid.
De förändringar som sker ligger utanför allas kontroll. Regementet läggs ner, militären kommenderas till en ny ort och avtågar. Trist, men i grunden förändras inget för systrarna.
Mantrat ”Till Stockholm” upprepas många gånger. Egentligen kan man fråga sig varför de inte packar och drar till Stockholm, när de nu så intensivt längtar dit. De har de ekonomiska förutsättningarna, de har inget som håller dem kvar och de har inte särskilt roligt där de är. Men varför skall de till Stockholm? Hur roligt är det där – på en skala? formatet.

  Sthig Jonasson
   
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2008-10-02