Sthig Jonasson
Tosca, Uppsala

Stor dramatik i Tosca

Scen: Uppsala: domkyrkan, universitetsaulan, rikssalen
Opera: Tosca
Musik: Giacomo Puccini

Libretto: Giuseppe Giacosa och Luigi Illica
Översättning: Lars Burman
Regi: Wilhelm Carlsson
Kostym: Ann-Mari Anttila
Dirigent: Stefan Karpe
Sångare: Emma Vetter, Michael Weinius, Fredrik Zetterström, Johan Sundelöf, Gunnar Sundberg, Henrik Stolare, Mark Bertholdsson, Martin Vallas, Daniel Rylander
Kungliga Akademiska kapellet
Domkyrkans gosskör, Collegium Cantorum, Domkyrkokören, Akademiska kammarkören, Värmlands nations kör, Helga Trefaldighets motettkör, Fyris kammarkör
Spelades 13 och 14 juni.
Operan framfördes på italienska

Den mäktiga uppsättning av Puccinis dramatiska opera ”Tosca” som spelades på tre centrala platser i Uppsala speglar väl inte helt det politiska kaoset i Rom i juni 1800, men ämnet är evigt och regissören Wilhelm Carlsson låter uppsättningen hämta färg också av dagens värld och verklighet. Operans handling utspelas under ett dramatiskt dygn när den korrupta monarkin i Rom faller sönder under Napoleons militära tryck och hans seger i slaget vid Marengo, men fortfarande regeras staden av den lystne polischefen Scarpia med rå och slumpmässig terror.
Den unge konstnären Cavaradossi älskar den berömda, men svårt svartsjuka, sångerskan Floria Tosca som Scarpia åtrår. När en viktig politisk fånge flyr ur Castel San Angelo ger Cavaradossi honom skydd och Scarpia utnyttjar Toscas svartsjuka och kärlek till konstnären att avslöja flyktingens gömställe. Priset för fri lejd för Tosca och Cavaradossi är högt och självfallet lurar Scarpia dem.
I ”Tosca” möts kärlek, förräderi, bråddjup ondska och musik av yppersta skönhet som dämpar intrigens brutalitet.
Emma Vetter var uttrycksfullt övertygande som den svartsjuka sångerskan Floria Tosca med sitt krav på kärlek från Cavaradossi som är inblandad i den demokratiska rörelsen. Efter en laddad kärleksduett med Michael Weinius som Cavaradossi i första akten skärper Vetter till tonen ytterligare och når de höga höjderna i andra aktens aria där hon totalt självcentrerat klagar över hur illa livet behandlat henne trots att hon bara levt för kärleken och konsten. Bortsett från en formidabel duett i tredje akten mellan Vetter och Weinius är den här uppsättningen kanske mindre erotiskt laddad än som är vanligt i moderna uppsättningar, som t.ex. Folkoperans ”Tosca” för några år sedan.
Michael Weinius som Cavaradossi har en spänstigt kraftfull tenor som han förstod att utnyttja maximalt. När Cavaradossi inför sin avrättning skrev sitt avskedsbrev till Tosca fanns här inget utrymme för tårdrypande sentimentalitet.
Fredrik Zetterström dominerade föreställningen som den galne, maktberusade och lögnaktige Scarpia. Han är en av operalitteraturens skurkaktigaste skurkar som utan att tveka sänder människor till en säker och plågsam död. Den eviga frågan varför Scarpia är ond får inte heller denna gång något svar. Men Zetterström utvecklar rollen från första aktens lystna förälskelse till andra aktens fullt utvecklade patologiska ondska. På något sätt förstår ändå Scarpia att han inte kan kontrollera det spel han driver och att det inte finns några vinnare bara förlorare. När Tosca i sin avsky sticker kniven i Scarpia sker det liksom i förbigående.
Den politiske fånge, Angelotti, som får intrigen att rusa iväg sjungs med plågsam skärpa av Johan Sundelöf. Scarpias torpeder Spoletta och Sciarrone, säkert sjungna av Gunnar Sundberg och Mark Barthodsson, utför bara sina order med den plikttrogenhet som alla medlöpare och bödlar alltid gjort. Säker är också Henrik Stolare som den lätt virrige kyrkvaktmästaren som beskäftigt hjälper Scarpia i hans jakt på Cavaradossi och Tosca.
När det gäller de sångliga prestationerna finns alltså ingen anledning till några betänksamheter. Inte heller kan man invända mot Carlssons sätt att hantera Scarpias och Toscas psykologiska utveckling under den stress de befinner sig, föreställningens problem ligger snarare i att de tre spelplatserna inte lämpar sig särskilt väl för sceniskt framträdande. I domkyrkan var en uppbyggd scen på centralaltarets plats där sångarna hade problem med att orkestern ibland tog över, i universitetsaulan utspelades handlingen på parkettens golv nedanför scenen vilket gjorde att åskådarna några bänkrader bort inte såg vad som skedde och i Rikssalen var en scen uppbyggd som praktiskt taget tvingade sångarna att vända sig ut mot publiken och mer sällan ha kontakt med varandra. Det blir närmast en konsertant version av ”Tosca”.
Dirigenten Stefan Karpe lyckades få Akademiska kapellet att plocka fram all den känsla och spänning som finns i musiken. Den blev närmast rent fysiskt kännbar. Det var stort.
Så visst var ”Tosca” en konstnärlig framgång.

  Sthig Jonasson
   
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2008-06-14