Sthig Jonasson
Törnrosa, Operan
Sagolikt vacker sagobalett
Scen: Operan
Balett: Törnrosa
Musik: Pjotr Tjajkovskij
Libretto: Ivan Vsevolosjskij och Marius Petipa
Koreografi: Marcia Haydée
Scenografi och kostym: Pablo Nuñez
Ljus: Bruno Wittock
Dirigent: Philippe Béran
Medverkande: Nadja Sellrup, Friedemann Vogel, Marie Lindqvist, Daria Ivanova, Nathalie Nordquist, Adilijiang Abudureheman, Ylva McCormac Bence Jancsula, Calum Lowden, Olof Westring, Andrey Leonovitch m.fl. Hugo Therkelson, Ylva McCormac, Aleksandar Maksic, Jeannette Diaz-Barboza, Jordan-Elizabeth Long, Minji Nam, Mayumi Yamaguchi, Elisa Fossati, Arsen Mehrabyan, Mariko Kida, Moe Nieda, Gina Tse, Jona Saviola, Anthony Lomuljo, Joakim Stephenson
Kungliga baletten
Hovkapellet
Speltid ca. 3 tim.

Alla sagor har något gemensamt: prinsar, prinsessor, häxor, kungar och drottningar, strid mellan det goda och det onda. Men det finns också något unikt för varje saga – det oförklarliga så också i Marcia Haydées sagobalett ”Törnrosa” som är en av höstens mer efterlängtade uppsättningarna på Operan. Den här ”Törnrosa” är överdådigt vacker och påkostad med stor dansensemble, praktfulla dräkter och romantisk scenografi.
Handlingen är precis som i sagan: Den vackra prinsessan Aurora sover i hundra år, sedan hennes föräldrar förtörnat den elaka fen Carabosse. Hon blev inte inbjuden till Auroras dop – som om det skulle ha gjort någon skillnad. Mot Carabosse står den goda Lila Fen som, hundra år senare, leder prins Désiré till slottet med den sovande Aurora och som berättar hur prinsen skall väcka den vackra prinsessan. Carabosse – som efter hundra år fortfarande är lika elak – blir vansinnigt arg, men hennes makt är bruten.
Striden står alltså mellan en jätteelak fe och en jättesnäll fe, men något tvivel om utgången behöver man inte ha.
Tjajkovskijs musik är lätt och rik på variationer i en blandning mellan lyriska och kraftfulla inslag, särskilt i första akten där allt spännande händer. Andra akten är mesigare, men där blir prins Désiré förälskad i den sovande Aurora och Lila Fen visar honom vägen till hennes säng genom en vildvuxen rosenhäck. Jo, det är freudianskt så det förslår.
Tredje akten som är de unga tus bröllop är en enda lång uppvisning av sagofigurer som kommer när det vankas fest: mästerkatten i stövlar, den förtjust förskräckta Rödluvan som jagas av vargen, Ali Baba och hans rövargäng och många fler.
Den elaka Carabosse dansas nog så fantasifullt skrämmande och litet yvigt av Marie Lindqvist. Hon har både mimiken och plastiken som hos en riktigt ilsksint häxa som hon ger oväntat djup. Daria Ivanova dansar den goda Lila Fen som visar sig vara riktigt tuff i slutstriden med Carabosse.
Nadja Sellrup som den älskligt vackra Aurora tar väl vara på de uttrycksmöjligheter den klassiska baletten ger. Prins Désiré dansas intensivt av den höghoppande Friedemann Vogel med total teknisk kontroll över sin dans.
Kungen och drottningen dansas lätt återhållet av Aleksandar Maksic och Ylva McCormac. Nathalie Nordquist som Florisse och Adilijiang Abudurehemanoch som Fågel blå är både underhållande och rörande i sina uppskruvade roller. Över huvudtaget är det här en mönstring av allt vad operan har av goda dansare. Ensemblerna är i god balans och precisionen total. Resultatet har blivit en trevlig och lättsam ”Törnrosa” utan tveksamheter när det gäller vem som skall vinna och vem som skall förlora. Godhetens seger över ondskan.
Man kan inte vara säker på att den här sagan får ett lyckligt slut – och Carabosse lever. När ridån går ner står hon framme vid scenkanten och ler elakt ut mot salongen.
F.ö. är det inte svårt att väcka en sovande prinsessa. Kyss henne!

  Sthig Jonasson
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

 


   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2012-11-19