Sthig Jonasson
Tartuffe, Stockholms stadsteater


Med fromleriet som livsstil

Scen: Stockholms stadsteater
Pjäs: Tartuffe
Författare: Molière
Översättning: Hans Alfredson och Allan Bergstrand
Regi och bearbetning: Thommy Berggren
Scenografi: Anna Asp
Kostym: Maria Geber
Medverkande: Johan Rabaeus, Dan Ekborg, Gunilla Nyroos, Mirja Turestedt, Henrik Johansson, Marie Robertson, Gunvor Pontén, Niklas Falk, Richard Forsgren, Åke Lundqvist, Jakob Eklund, Sara Zommorodi, Karin Malm

Spelas t.o.m. 19 mars. Speltid ca 2 tim 30 min.

 

Stockholms stadsteaters uppsättning av Molières sedekomedi ”Tartuffe” är sevärd för ensemblens stjärnspel i det hisnande flotta scenrummet.
Huvudpersonen Tartuffe har lyft det skenheliga fromleriet till oanade höjder när han nästlat sig in hos den rike, men lindrigt hederlige, bankiren Orgon genom att framställa sig själv som en osjälvisk och enkel man. Alla i familjen, utom Orgon, genomskådar Tartuffe. Orgon däremot närmast avgudar sin vän och lovar sin dotter till honom. Men egentligen är det Orgons unga vackra hustru Elmire som Tartuffe lystet åtrår och i hans planer ingår också att komma över Orgons förmögenhet. Tartuffes credo är ”Synd är ingen synd - om ingen jävel ser det!”
På scenen har den Oscarsbelönade scenografen Anna Asp skapat en överlyxig bankirvåning i Paris 1871 med praktfulla tavlor och magnifika kristallkronor och en fonograf som passande nog spelar Hans Christian Lumbyes Champagnegaloppen. Utanför rasar Pariskommunens revolution, men det påverkar inte Orgon och hans familj som fortsätter sitt lyxliv med champagne och tryffel.
Spelet börjar med att Orgons mor, Madame Pernelle, upprörd lämnar lägenheten och anklagar barnbarn och den nyblivna svärdottern för att baktala den hederlige och fromme Tartuffe. När Orgon återkommer efter en resa struntar han i sin familj och frågar bara efter Tartuffe medan hustruns migränanfall endast får förstrött intresse.
Dan Ekborg gör Orgon behärskad och långt från det överspel rollen inbjuder till. Med små medel gör han det lätt att tro på Orgon som hela tiden fattar fel beslut. Orgons relation till Tartuffe är mer än bara mellan lurad och skurk.
Johan Rabaeus, är lysande som Tartuffe som är mer en kallt beräknande bedragare än en lismande religiös hycklare. Han är farlig – inte för samvetsfriden utan för förmögenheten. Det som driver Tartuffe är att klättra i den sociala hierarkin – han vill upp. Han är som vilken förförare, eller marknadsförare, som helst som självbelåtet kränger det han har - sig själv.
Mirja Turestedt är övertygande i den tvetydiga rollen som den unga hustrun Elmire som gift sig till ett lättsamt lyxliv. Det är lätt att förstår varför Tartuffe mer lockas av Elmire än Orgons vackra, men slätstrukna dotter, Mariane, välspelad av Marie Robertson. Mariane blir handlingsförlamad när Orgon beslutar att hon skall gifta sig med den vedervärdige Tartuffe i stället för med sin älskade Valère (Richard Forsgren). De två har fått en långt utdragen avskedsscen med sanslös komik.
Henrik Johansson och Niklas Falk utvecklar båda sina roller – sonen Damis och Elmires bror Cléante – inom mera stereotypa mallar: han är en snobb som vill klå upp Tartuffe och Cléante är lätt försupen men genomskådande. Han försöker tala med Orghon som inte lyssnar.
När inget verkar bita på Tartuffe återstår list och den står Elmire och hushållerskan Dorine (Gunilla Nyroos) för. Dorine slutar för ett tag att servera konfekt och champagne till husets mer legitima parasiter och börjar konspirera mot Tartuffe. Nyroos dominerar scenen med vass skärpa: Hon svär som knekt och är helt underbart omöjlig att få stopp på.
Föreställningens komiska höjdpunkt är när Elmire lockar Tartuffe till ett intensivt förförelseförsök medan Orgon ligger gömd under soffan där allt försiggår. Då först förstår Orgon att han är lurad. Elmire vet hur hon skall förföra, möjligen är inte Tartuffe den förste.
När ögonen också öppnas på Madame Pernelle (Gunvor Pontén) blir hon förkrossad – mindre över Tartuffes förförelseförsök mot svärdottern än att han tar alla pengarna.
I slutscenen räddas Orgon från ekonomisk och social misär av ett korrumperat rättsväsen medan Tartuffe tillfälligt hamnar i finkan, som han lättvindigt rymmer ur.
Regissören Thommy Berggren har flyttat ”Tartuffe” från 1660-talet till 1870-talet och visar hur bedrägeriet och girigheten som livsstil går över alla tider och sociala klasser. Och det är inte bättre idag.

  Sthig Jonasson
   
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2011-02-15