Sthig Jonasson
Stormen, Dramaten

Drömspel med saga och mystik
Scen: Dramaten
Pjäs: Stormen
Författare: William Shakespeare
Översättning: Britt G. Hallqvist och Claes Schaar
Regi: John Caird
Scenografi och kostym: David Farley
Koreografi: Pär Isberg
Medverkande: Stina Ekblad, Örjan Ramberg, Sofia Pekkari, Jonas Karlsson, Christoffer Svensson, Carl-Magnus Dellow, Per Mattsson, Hans Klinga, Claes Månsson m.fl. Dansare: Karin Forslund, Johanna Lindh, Anders Nordström, Rafel Sady

Speltid ca 3 tim.

Shakespeares sista pjäs ”Stormen”, som nu spelas på Dramaten i Stockholm, är ett drömspel fyllt av saga och magi där temat är försoning och förlåtelse.
Det handlar om hertigen av Milano, Prospero, som störtats från tronen av sin bror Antonio. Prospero och dottern Miranda har strandat på en enslig ö bebodd endast av Caliban, illasinnad son till häxan Sycorax. Prospero som är kunnig i trolldom – äkta vara, inte någon fingerfärdig scenkonst – fängslar Caliban och befriar häxans fånge luftanden Ariel som nu tjänar Prospero.
Föreställningen börjar när tolv år har gått och Prospero framkallat en storm som får ett skepp med Antonio, dennes kumpan Alonzo, kung av Neapel och kungens son Ferdinand att stranda på ön. De skeppsbrutna skiljs åt och tror att de andra drunknat, men alla har klarat sig. Nu iscensätter Prospero ett elakt spel med de skeppsbrutna som omedvetna aktörer. Det som börjar som Prosperos hämnd slutar i försoning och förlåtelse, som också är dramats verkliga mening. Prospero kan förlåta och gå vidare – till sitt återfådda hertigdöme. Miranda och Ferdinand blir ögonblickligen kära – ”Stormen” får ett lyckligt slut som bara finns i sagorna.
Visst är det storsint och vackert.
Örjan Ramberg som trollkarlen, eller snarare ”regissören” Prospero är spelets allsmäktige skapare. Han skriver manus medan spelet pågår och ändrar intrigen när så behövs. Ibland är Prospero litet tillbakalutad, som om han bara betraktar spelet inte deltar i det.
Prosperos undersåtar luftanden Ariel spelade av Stina Ekblad och trollet Caliban som görs av Jonas Karlsson är båda lika motsträviga och ganska ovilliga att göra som Prospero vill. Ariel lockas dock av att bli befriad från Prosperos makt bara hon gör som han befaller.
Om Stina Ekblads Ariel är luftigt ljus är Jonas Karlssons smarte och uppkäftige Caliban en satanistrockare. Inte ens Prospero får alltid någon fason på Caliban. Jonas Karlsson lyfter föreställningen med en absolut scennärvaro. Det är möjligt att tolka Ariel och Caliban som två sidor av Prospero – den goda sidan och dess motpol, den onda.
Den luftiga Ariel drar med sig fyra dansande luftandar. Och det höjer föreställningens tempo. Utan dansarna skulle sagan ha blivit alltför långsam med transportsträckor som används till att hjälpligt reda ut den svårforcerade intrigen.
På Prosperos ö strandar också två töntar: Hans Klinga och Per Mattson, som utgör pjäsens komiska inslag som de inte särskilt viktiga Stefano och Tinculo. När de eländigt berusade Stefano och Tinculo tillsammans med Caliban spelar ut lättar ”Stormen” från scengolvet och lyfter till den höga komiken – den med sorg i botten. De förälskade Miranda, Sofia Pekkari, och Ferdinand, Christoffer Svensson, är blygt vilsekomna innan kärleken satt sig. Vilket går fort eftersom hela pjäsen utspelas under en enda dag.
Regissören John Caird låter stora scenen bli en amfiteater där spelet försiggår på främre delen, medan en del av publiken sitter på scenens bakre del där de delar på sittplatserna med skådespelarna. Caird tar tillvara pjäsens musikalitet genom att låta delar av Beethovens symfonier, stråkkvartetter och pianoverk följa och förstärka spelet på ön.
Som helhet är ”Stormen” en lysande föreställning där Jonas Karlsson lyser mest.

  Sthig Jonasson
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2010-11-29