Sthig Jonasson
Spamalot, Oscars

Galna skämt och spelglädje

Scen: Oscars, StockholmMusikal: Spamalot
Musik: John Du Prez och Eric Idle Text: Eric Idle
Svensk översättning: Hugo Carlsson och Adde Malmberg
Regi: Anders Albien
Scenografi: Marianne, Peter och Fredik Dillberg
Kostym: Marianne Lunderquist
Koreografi: Siân Playsted
Kapellmästare: Jan Radesjö
Medverkande: Henrik Dorsin, Adde Malmberg, Johan Glans, Nina Söderquist, Robert Rydberg, Henrik Hjelt och Kim Sulocki
Ensemble
Statister
Orkester
Spelas t.o.m. 10 december 2011. Speltid ca 2 tim. 30 min.


Den brittiska humorgruppen Monty Python (1969–83) har genom sina filmer och TV-program förändrat humorkartan. Deras absurda humor håller fortfarande – se bara på musikalen ”Spamalot” som nu spelas på Oscars i Stockholm. Den bygger på filmen ”Monty Python and the Holy Grail” (1974) som driver häftigt och smart med legenden om kung Arthur och riddarna kring runda bordet.
"Spamalot” är både en nästan överglittrig show och en drift med musikalens glittriga överdrifter och klichéer. Mycket till intrig finns inte utan det är en rad löst hophållna sketcher med ideliga avvikelser från grundstoryn. Den som alltså ”handlar” om den förhistoriske kung Arthur och hans riddare som skulle söka Den Heliga Graal.
På Oscars huserar en spelgalen ensemble av rutinerade komiker som aldrig, missar en replik eller tajming. De drar det mesta ur fåniga vitsar och tramsiga sketcher. Allt görs i ett ursinnigt tempo som får publiken att jubla från första scenen.
Henrik Dorsin är mycket bra i rollen som kung Arthur. Han är en naturlig komiker som sjunger hyfsat och har ett tätt samspel med sin väpnare Patsy, som görs av sång- och dansmannen Kim Sulocki. Patsy sköter klappret av hästhovar med hjälp av kokosnötter och han viker inte från sin kungs sida vad som än händer. Sulockis minspel och kroppsspråk är oemotståndliga när Arthur beklagar sig över hur ohyggligt ensam han är medan Patsy står bredvid och försöker bli sedd. Sulocki har också ett av showens mest uppskattade nummer när han drar "Always look on the bright side of life" från filmen “Life of Brian”. Han behöver inte uppmana publiken att visslar med – det sker spontant.
Den magnifika Nina Söderquist gör rollen Damen i sjön. Hon står för några riktiga sångliga höjdare som balladen "Det finns i varje show en sång som den här" och som den sårade divan när hon inte visat sig på scenen efter halva andra akten och resolut ställer sig framför ridån och frågar: ”Vad hände med min roll?”
Johan Glans mesiga riddare sir Robin vill inte gärna slåss utan föreslår: ”Kan vi inte bara klä ut oss och dansa?” Och visst – det finns mycket dans i ”Spamalot” där den skickliga dansensemblen också är hejare på att sjunga.
Bortsett från Dorsin och Söderquist har alla i ensemblen flera roller: man minns Henrik Hjelt i en av skepnaderna som Sir Bedevere, Adde Malmberg som Sir Lancelot, eller är det som John Cleese, Mattias Linderoth som prins Herbert och inte minst Robert Rydbergs östgöte Dennis som snabbt lämnar sin aversion mot kungar, riddare och kapitalister när han dubbas till Sir Galahad.
Att det är Gud, i form av den förinspelade John Cleese som hörs någonstans från scentaket, som uppmanar kung Arthur och hans udda anhang att söka Den Heliga Graal är helt i sin ordning. De söker och söker, faktiskt litet överallt – också i salongen.
Många nummer från Monty Phytons filmer och TV-program återanvänds i ”Spamalot”, som när Kung Arthur och hans riddare belägrar ett franskt slott och den mindre begåvade Sir Bedevere kommer med planen att de ska ge slottets försvarare en gigantisk kanin i trä, men han glömmer att de ska vara gömda inuti. Därefter blir de katapultbombade med kor och hamnar i en ”mörk och extremt dyr skog” där de träffar på den tuffe svarte riddaren som bjuder motstånd in till sista arm och sista ben.
Att Marianne Lunderquists kostymer nästan har en egen roll i föreställningen har vi lärt oss att njutningsfullt leva med i många uppsättningar. Hugo Carlsson och Adde Malmberg har lyckats göra en njutbar (nåja) översättning som regissören Anders Albien har tagit väl vara på. Här handlar hela musikalen om sig själv. Och då blir det nästan självklart att Arthur till slut inser att han är med i en Broadwayshow och jakten på Den Heliga Graal är just en show.
Den här uppsättningen av ”Spamalot” är precis så bra som man kan förvänta sig att den skall vara på Oscars.
Full fart och helgalet från början.

  Sthig Jonasson

Fotonot: På sjuttiotalet syftade ”Spam” på konserverat burkkött. I dag är spam oönskade massutskick av e-postmeddelanden. ”Den Heliga Graal” är enligt medeltida myt den bägare ur vilken Jesus och lärjungarna drack vinet vid den sista måltiden (alternativt det fat, från vilket brödet serverades). Det kan också syfta på det kärl i vilket Josef från Arimathea samlade blodet som rann från Kristus vid hans korsfästelse. Graal skall ha förts bort av Josef av Arimathea och hamnat i Britannien eller något annat land.
Så Arthur och hans riddare var kanske inte helt fel ute.

 
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2011 09-25