Sthig Jonasson
Den smala vägen, Stockholms stadsteater

Feministiskt idédrama

Scen: Stockholms stadsteater, Lilla scenen
Pjäs: Den smala vägen
Författare: Frida Stéenhoff
Regi: Kajsa Isakson
Scenografi Sven Haraldsson
Medverkande: Lars Bringås, Elisabet Carlsson, Jonas Hellman Driessen, Ann Petrén, Gunilla Röör, Björn Söderbäck, Johan Ulveson, Lotta Östlin Stenshäl
Spelas t.o.m. 31 maj. Speltid: 3 tim. 20 min.

I början av 1900-talet var Frida Stéenhoff (1865–1945) en ledande feministisk författare och debattör som skrev kontroversiella debattskrifter, bl.a. om friare kärleksförbindelser och kritik av äktenskapet som institution. Med föredraget ”Feminismens moral” (1903) introducerade hon begreppet feminism i Sverige.
Stéenhoff skrev också flera pjäser som spelades flitigt, men i likhet med flera andra dramatiker från den tiden spelades hennes allt mer sällan för att till slut försvinna från repertoaren. I projektet ”Modärna kvinnor” sätter nu Stockholms stadsteater upp hennes idédrama från 1910 ”Den smala vägen”. Det är en politisk pamflett som pläderar för utomäktenskapliga barns arvsrätt och för kvinnans rätt till inflytande, i äktenskapet och samhället.
Det handlar om ett förkommet testamente som skapar en svårläkt tvist mellan hustru och man. Aina Rosdals bror dör och efterlämnar den utomäktenskaplige sonen Sven. Eftersom det skrivna testamentet har försvunnit blir Aina och hennes man Henry arvingar till en rätt stor förmögenhet. Aina är ovillig att emot arvet, men maken hävdar att de har rätt tillarvet och det gör Sven arvlös. För Aina är saken odiskutabel: Sven har den moraliska rätten till arvet. När hon envist hävdar att moralen står över lagen gungar hela äktenskapet. Patriarkatet står för den moraliska bankrutten.
Regissören Kajsa Isaksson har nog försökt att göra pjäsen till en feministisk samtidskomedi, men inte fullt ut. Hon har också vävt in Frida Stéenhoff själv och delar av hennes texter i historien och det gör ”Den smala vägen” till en rätt påfrestande melodram särskilt första akten blir lång och seg, men några skådespelare räddar pjäsen från att totalhaverera. Ann Petrén är bra som Aina som envetet kräver rättvisa – både för Sven och för hennes rätt att ha en egen åsikt. Mot henne står Johan Ulveson som den paragrafridande byråchefen Henry Rosdal. En roll som balanserar på karikatyrens brant. Det fungerar inte – även om den här formen av plakatteater redan i sig själv är en parodi. Det har inte heller blivit bättre av att Gunilla Röör spelar både Frida Stéenhoff och den föräldralöse tioårige Sven, som allt rör sig kring.
Mer substans i sina roller har Lotta Östlin Stenshäll som den gravida svärdottern, Inga, och Johan Hellman Driessen som sonen, Herbert. Hon tycker att svärmor har rätt, men det är enklare och bekvämare att hålla med maken, som i allt följer pappa, inte därför att det är rätt, utan därför att det gynnar honom. Bra är också Elisabet Carlsson som den hämndlystna hushållerskan fröken Lina. I sitt hat mot Sven Fågels försupne och kriminelle morfar (Björn Söderbäck), sätter hon igång hela intrigen.
När ”Den smala vägen” är slut har moralen vunnit, men det är inte säkert att harmonin i äktenskapet är återställd: Aina fortsätter sin politiska agitation och åt vilket håll Inga går är en öppen fråga.

  Sthig Jonasson
   
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2008-03-03