Sthig Jonasson
Sista sommaren på Stockholms stadsteater

Veteraners stjärnspel

Scen: Stockholms stadsteater
Pjäs: Sista sommren
Författare: Ernest Thompson
Översättning: Björn Gustafson
Regi: Hugo Hansén
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Maria Geber
Medverkande: Meg Westergren, Björn Gustafson, Steve Kratz, Ann-Sofie Rase, Bengt Järnblad, Simon Hållén, Max Vobora

Spelas t.o.m. 25 november. Speltid ca 2 tim. 50 min.

Stockholms stadsteater spelar nu amerikanen Ernest Thompsons genombrottspjäs ”Sista sommaren”. Det är ett vemodigt kammarspel om kärlek, familjerelationer och det oundvikliga åldrandet.
Norman och Ethel skall tillbringa ännu en sommar i den lilla stugan vid Golden Pond. År efter år är det samma ritual: De kommer till stugan, packar upp och stannar några månader med fisketurer, fiaspel, Monopol och läsning av redan utlästa böcker. Sedan är det dags att packa och fara hem till stan igen. Norman, som skall fylla åttio, försöker besvärja sin ålder med att ständigt tala om döden, som vore den nära förestående. Medan Ethel är en pigg och energisk 69-åring som är ute och plockar smultron sitter Norman inne och läser platsannonserna i lokaltidningen. Som om han vill lämna sin ålder och börja om på nytt. Det händer inte så mycket. De pratar litet med den båtburne lantbrevbäraren Charlie Martin, en gång dottern Chelseas måttligt heta tonårskärlek.
Till Normans och Ethels semesterparadis kommer så Chelsea som har sin nya pojkvän Bill och dennes tonårsson Billy i släptåg. Pjäsens konflikt består just i att Chelsea kommer till Golden Pond. Det är första gången på åtta år de träffas. Chelsea, som är 40, har inte kommit över att förhållandet till fadern sedan ungdomsåren – ja, alltid – varit uselt och inte har det blivit bättre med åren. Så när hon kommer går det inte så bra.
Att pjäsen inte faller ner i patetisk sentimentalitet är Meg Westergrens och Björn Gustafsons förtjänst. De spelar det gamla paret som varit gifta i snart 50 år.
Björn Gustafson är utomordentlig som den pensionerade professorn Norman som inte bryr sig om att försöka hantera sin åldersnoja – om han ens är medveten om den. Endast i några få scener bryter hans ångest upp till ytan. Meg Westergrens Ethel har ett stilla överseende med Normans egenheter och är försiktigt omhändertagande, utan att hon behöver reducera sig själv. Hos henne finns en mjuk ömhet för den rätt odrägliga Norman, men också en ironi som är alltför fin för att den skall bita på honom.
Chelsea, spelad av Ann-Sofie Rase, går snabbt upp i varv när hon träffar föräldrarna och hon får inte mycket till hjälp av den rätt osäkre Bill, exakt spelad av Steve Katz. Däremot är hennes relation till trettonårige Billy mer naturlig än till någon vuxen. Med Billy, säkert spelad av Max Vobora, får Norman den fiskekompis som Chelsea aldrig kunde eller ville vara. Han lever upp ordentligt och pjäsens slut antyder en bättre och normaliserad far-dotterrelation. Rollen som den sorgsne brevbäraren som ofta får en kopp kaffe och en nybakad bulle gör Bengt Järnblad med stor medkänsla.
”Sista sommaren” vill vara en pjäs om livsinnehåll och livsvärden. Men livet kanske är viktigare än meningen. Den spelas okonstlat utan några subtila detaljer. Pjäsen fastnar i minnet för sitt vardagsnära vemodiga tonfall och för exakt tajmat stjärnspel av Meg Westergren och Björn Gustafson.

  Sthig Jonasson
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2010-06-01