Sthig Jonasson
Sista dansen på Stockholms stadsteater

När åldrade skådespelare spelar åldringar

Scen: Stockholms stadsteater
Pjäs: Sista dansen
Författare: Carin Mannheimer
Regi: Malin Stenberg
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Anna Heymowska
Musik: Anders Blad och Daniel Ekborg
Medverkande: Yvonne Lombard, Meg Westergren, Meg Westergren, Lena-Pia Bernhardsson, Lennart Jähkel, Åke Lundqvist, Niklas Falk, Lotta Östlin Stenshäll, Jacob Nordenson m.fl.

Spelas t.o.m. 27 september 2009. Speltid: ca 2 tim 25 min.

På Stockholms stadsteaters stora scen spelas just nu två pjäser om väntan. Det är dels Beckets ”I väntan på Godot” med Mikael Persbrandt och Johan Rabeaus som de väntande luffarna dels Carin Mannheimers ”Sista dansen” som utspelas på äldreboendet Blåsippan där sju åldringar, alla 80 plus, insatts i väntan på det oundvikliga slutet, eller om de väntar på bättre tider. Bleka Dödens minut närmar sig. De ser med vemod och saknad tillbaka på den tid då de bara var åttio och fortfarande hade en framtid. Egentligen är de inga udda figurer, de är bara gamla. De är litet bittra, gnäller över varandra och levererar en del ironiska och snusförnuftiga one-liners om livet, som de i stort är de rätt nöjda med – som det nu blev.
Det händer inte så mycket på Blåsippan. Dagarna går och förre teaterregissören Olle (Lennart Jähkel) i sitter sin rullstol och iscensätter noga sin begravning som om det är en pjäs eller show. Hemmets överklasstant Harriet (Yvonne Lombard) väntar på sin son som alltid verkar vara på affärsresa till New York, London eller Tokyo. När han äntligen kommer är han dyngrak, som en av åldringarna påpassligt noterar. Harriet glittrar gärna och byter sina fula Foppatofflor mot silverfärgat högklackat. Harriets överläge mot de andra på Blåsippan ifrågasätts av arkeologiprofessorn emerita Ulla (Meta Velander) som har kvar sitt intellekt och vill dö utan åthävor i sömnen, ibland längtar hon en draja. Ingrid (Meg Westergren) vill inte alls vara på Blåsippan, men när dottern tar hem henne fungerar det inte. Hon kommer tillbaka. Den gladlynta Majken (Lena-Pia Bernhardsson) har en stor svart och ångestfylld avgrund inom sig. Axel (Niklas Falk) jagar fruntimmer som i sin ungdoms (nåja) dagar medan Hilding (Åke Lundqvists) håller hjärnan igång med att räkna upp slåtterängens alla växter på svenska och latin. Gång på gång på gång till Harriets alltmer ökande irritation.
Allt som sker – eller snarare icke-sker – på Blåsippan övervakas av vårdbiträdet Elsie (Elisabet Carlsson) som har ett ofattbart stort tålamod och Bogdan (Shebly Niavarani) som ibland blir så trött på åldringarna att han slänger långa blickar ut i salongen.
Trots att det nog varit lockande har regissören Malin Stenberg valt att inte plocka lättköpta poäng på kritik av vård och omsorg i stället hittar hon oväntade händelser mitt i det stillastående.
”Sista dansen” är en sevärd bagatell därför att det gamla gardet av skådespelare fortfarande kan spela på publiken och leverera knivskapa repliker. net och för skådespelarna.

  Sthig Jonasson
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2009-05-14