Sthig Jonasson
Singin´ in the Rain på Oscars

Nypremiär på storsuccé

Scen: Oscars, Stockholm
Musikal: Singin´ in the Rain
Av Betty Comden och Adolph Green baserad på MGMs film
Musik och text: Nacio Herb Brown och Arthur Freed
Svenska sångtexter: Bo Carlgren
Regi: Bo Hermansson
Koreografi: Roine Söderlundh
Scenografi: Ingemar Wiberg
Musikalisk ledning: Jan Radesjö
Medverkande: Rennie Mirro, Karl Dyall, Hanna Lindblad, Maria Lundqvist, Henrik Dorsin, Allan Svensson, Monica Nielsen, Ewa Roos Don och Cosmo som unga: Hannes Alin och Axel Karlsson
Dansare
Speltid ca 3 tim.

Musikalen ”Singin´ in the Rain”är en av Oscars stora publiksuccéer. Den hade premiär 2006 och gick tre säsonger och gör nu en lysande comeback. Med samma ensemble, samma scenografi och samma musik kan det inte gå fel. Musikalen bygger på den kanske bästa musikfilm som gjorts där Gene Kelly, Donald O´Connor, Debbie Reynolds och Jean Hagen spelade de ledande rollerna. Det här är historien om den omvälvande tid i showbiz när stumfilm blev talfilm, då gamla hollywoodstjärnor föll och nya kom.
För den som kanske inte har filmens närmast oskönjbara ”intrig” i närminnet: Året är 1927 och filmbolaget har problem med stumfilmsdivan Lina Lamont. När hon skall visa vad hon kan i talfilmens värld är hennes skådespelande inte så bra – faktiskt riktigt uselt – och rösten är bara för mycket. Hennes ständige motspelare Don Lockwood, med både röst och charm, har tröttnat på Linas divalater och pressens falska romansrykten, men så länge hennes beundrare kommer till biosalongerna är hon stjärnan. När filmbolagets första ljudfilm spelas in dubbas Linas repliker och sång av Kathy en ung, vacker och välsjungande tjej med skådespelardrömmar. Bluffen avslöjas och en ny stjärna står i rampljuset och Don och Kathy får varandra. Lina Lamont försvinner in i glömskan.
Musikalen följer filmen tätt i spåren. I rollen som Don Lockwood faller Rennie Mirro handlöst för Kathy. Mirro imponerar i dansscenerna med säker dans och självsäker elegans. Hanna Lindblad gör Linas röstersättare Kathy. Hon har utvecklat den egentligen ganska svaga och litet trista rollen och gett den spänning och skärpa. Karl Dyall spelar den charmige och mycket dansante Cosmo med all den energi som rollen behöver för att inte försvinna när det slår gnistor kring Mirro och Lindblad.
De tre: Rennie Mirro, Karl Dyall och Hanna Lindblad dansar och sjunger precis så bra som behövs, men i skådespeleri blir de närmast utspelade av Maria Lundqvist som gör den besvärliga stumfilmsdivan Lina Lamont med en häpnadsväckande skränig röst. Det är mycket skickligt och lysande komik. För några månader sedan gjorde Lundqvist ett storslaget porträtt av den glömda stumfilmstjärnan Norma Desmond i ”Sunset Boulevard” på Värmlandsoperan. ”Singin´… ” är nästan förspelet till ”Sunset Boulevard”. På Oscars träffar Henrik Dorsin rätt som den självupptagne regissören Roscoe Dexter. Han vill så mycket, men kan så litet.
Det här är en välspelad, väldansad och rolig föreställning där också birollerna är besatta med rutinerade skådespelare som aldrig missar att rätt tajma en replik: Ewa Roos som en olidligt jobbig skvallerkåsös och Monica Nielsen som Lamonts lika jobbiga talpedagog. Tillsammans driver de Allan Svenssons filmmogul Simpson mot vansinnets brant.
Bland mängden av dansnummer fastnar tre omedelbart i minnet: ”God morgon” är en av musikalens eleganta steppnummer blir här en verklig showstopper. I "Ge dom skratt" (Make Em Laugh) blandar Karl Dyall humor och dansglädje med akrobatik, inklusive den backflip Donald O´Connor gjorde i filmen.
Och så musikalens höjdpunkt: Dansen i regnet. Massor med vatten flödar över Oscars scengolv när Gene Kellys geniala dansnummer i filmen också blir otroligt bra i Rennie Mirros scenversion. Filmen är kopierad inte bara till dansen utan också till lyktstolpe (att snurra kring), stuprör (att stå under när vattnet forsar), brandpost (att hoppa över) och förundrad dyngvåt polis (som bara glor). Det här är den ultimata dansscenen. Publiken jublar.
Lägg så till ensemblens eleganta dans så är ”Singin´ in the Rain” en förnyad succé: För dansen, för vattnet och för skådespelarna.

  Sthig Jonasson

Fotnot: Bakom musikalen finns en verklighet som drabbade t.ex. Greta Garbos motspelare, den bildsköne John Gilbert. Han blev utskrattad när filmpubliken första gången hörde hans pipiga röst. En av Gilberts misslyckade talscener blir också parodierad i "Singin´...".

 
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2010-02-07