Sthig Jonasson
Show Boat, Värmekyrkan i Norrköping

Musikal om absurda raslagar

Scen: Värmekyrkan, Norrköping
Musikal: Show Boat
Text och musik: Jerome Kern och Oscar Hammerstein II
Översättning: Gösta Rybrant
Regi och kostym: Robin Karlsson
Scenografi: Bengt Fröderberg
Koreografi: Daniel Mitsogiannis
Musikalisk ledning: Michael Bruze
Medverkande: Linda Olsson, Richard Carlsohn, Linnéa Törnqvist, Elisabeth Isik, Christian Zell, Kerstin A. Eriksson, Daniel Lindquist, Mia Lexie, Mattias Schönbeck, Daniel Mitsogiannis, Susanna Karlsson, Henrik Simons, Johan Pettersson Frippe Pettersson, Linnea Källström Sandberg m.fl.
Kör och orkester
Speltid ca 3 tim 15 min.

Den jättelika teaterbåten ”Cotton Blossom” från Jerome Kerns och Oscar Hammersteins musikal "Show Boat" har lagt till i Norrköpings gamla ångpannecentral, Värmekyrkan.
Musikalen utspelas under 40 mörka år i USA då absurda raslagar gällde. Olika skyltar talar om vad som gäller för färgade och för vita. På båtens föreställningar sitter de vita på parkett medan de svarta sitter på läktaren, t.o.m. vattentunnorna är skilda efter hudfärg. Men regissören Robin Karlsson har inte gjort ”Show Boat” till någon sorts plakatmusikal utan berättar en romantisk historia om livet och kärleken på en teaterbåt som spelar i hamnarna utefter Mississippi i USA-södern. Det är inga megastjärnor som uppträder på ”Cotton Blossom”, utan snarare ett slags teaterns B-lag.
Besättningen på Norrköpings ”Show Boat” är en blandning av professionella och amatörer från Norrköpings olika etniska grupper. Det är litet ironiskt att en musikal som helt präglas av rasmotsättningar här har blivit ett integrationsprojekt som öppnar för möten mellan människor med olika kulturella bakgrunder. Integrationsprojektet fungerar möjligen bättre är musikalprojektet med alltför många medverkande på den alltför begränsade scenen som gör föreställningen rörig och ofokuserad.
Än värre är att rollerna är ojämnt besatta. Båtens kapten Andy Hawkes, lysande spelad av Christian Zell, försöker vara alla till lags. Hans brokiga samling artister verkar inte vara den lyckliga familj som han vill få oss att tro. Rollen som hans dotter Magnolia delas av Linnéa Törnqvist och Elisabeth Isik. Det är ett aber att ingen av dem riktigt bottnar i tolkningen av Magnolias utveckling från naiv tonåring till ensamstående hårt arbetande mor på mer eller mindre tvivelaktiga showscener. Magnolia blir huvudlöst förälskad i den opålitlige spelaren Gaylord Ravenal spelad av den rutinerade Richard Carlsohn, som inte verkar trivas i sin roll som rucklare, men han gör sig bättre som förste älskare på teaterbåten. Carlsohn och Törnqvist har i första akten några täta kärleksduetter som hör till föreställningens bästa vid sidan av alla musikalbasars glansnummer ”Ol´ man river” försvenskad till ”Den gamla floden”.
Kapten Andys hustru Parthy, som görs energiskt av Kerstin A. Eriksson, är en kvinna med kort stubin och föga empati, men också tragisk. Hon älskar sitt barn, Magnolia, och genomskådar Gaylord Ravenal, men ingen lyssnar på henne.
Linda Olsson, som gjorde succé som Mary Poppins i Göteborg, gör båtens stjärna, den divaaktiga Julie, som drabbas av raslagarna när det uppdagas att hon har negerblod i sig. Julie och hennes man Steve, välspelad av Mattias Schönbeck, anklagas för att ha ingått ett olagligt blandäktenskap. Olssons skimrande skönsång är imponerande men hennes spelstil ger inget riktigt djup åt Julie, det blir litet för enkelt och tunt. Daniel Mitsogiannis och Susanna Karlsson är utmärkta som ett ständigt smågruffande danspar. Som broadwaystjärnan Kim, dotterdotter till kapten Andy och Parthy, dansar och showar sig Linnéa Törnqvist genom ett frenetiskt finalnummer tillsammans med de duktiga och entusiastiska amatörerna.
Utmärkta är Daniel Lindquist som gör rollen som båtens svarte maskinist Joe och Mia Lexie i rollen som hans hustru Queenie. Joe iakttar allt som sker på båten och funderar över hur de vita ständigt tycks trassla till det för sig och hur litet deras och de svartas bekymmer betyder i det långa loppet. Floden bryr sig inte. Hans ”Den gamla floden” är magnifik.
Av de mindre birollerna minns man gärna Frippe Pettersson som sheriffen och Henrik Simmons som den obehaglige Pete som genom sin svartsjuka sätter igång hela historien med Julie och Steves blandäktenskap.
Trots att ”Show Boat” är underhållande med magnifikt scenbygge, som tidigare användes i Eskilstuna, och med Robin Karlssons praktfulla kläder är det ingen odelat glättig historia. Här är det lättsamma uppblandat med allvar, tragik och sentimentalitet.

  Sthig Jonasson
   
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2009-10-05