Sthig Jonasson

Scener ur ett äktenskap, Dramaten


Ett till synes lyckligt äktenskap havererar

Scen: Dramaten, lilla scenen
Pjäs: Scener ur ett äktenskap
Författare: Ingmar Bergman
Regi och bearbetning: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Kostym: Stefan Larsson och Nina Sandström
Medverkande: Livia Millhagen, Jonas Karlson, Kristina Törnqvist
Speltid ca 2 tim. 40 min.

På våren 1973 sände svensk TV Ingmar Bergmans mycket uppskattade och omtalade ”Scener ur ett äktenskap” i sex delar. Från TV-serien byggde han sedan en teaterföreställning som hade premiär i München 1981. Det är den versionen som nu spelas på Dramatens lilla scen.
Det handlar om det äkta paret Johan (36) och Marianne (35) som varit gifta i tio år och har två flickor. De lever i ett ögonskenligen harmoniskt äktenskap som de i pjäsens börjar visar upp för en damtidningsjournalist. De ställer upp med en myckenhet politiskt korrekta trivialiteter som när Marianne definierar lycka med ”att vara nöjd”. Under trycket av, från början, rätt harmlösa förtretligheter rämnar den perfekta fasaden och med all den diskreta charm borgerligheten kan uppvisa havererar äktenskapet.
Hos Ingmar Bergman stod den fysiska kärleken i förgrunden och styrde utvecklingen. Där Bergman renodlade de erotiska relationerna lägger Dramatens regissör Stefan Larsson tyngdpunkten på Mariannes frigörelse och parets långsamma accepterande av att äktenskapet faktiskt gått åt helvete.
”Scener ur ett äktenskap” är en moralitet utan moraliserande och pekar inte heller ut någon lösning på äktenskapliga problem. Pjäsen generaliserar inte: detta är Johans och Mariannes äktenskapliga haveri.
Pjäsen är rensad från alla miljö- och tidsmarkörer, scenografin är bara ett antytt modernt hem där en litografi av Karin Mamma Andersson ger en vink om parets båda mammors betydelse.
1973 var det Erland Josephson och Liv Ullman som spelade det borgerliga paret, nu är det Jonas Karlson och Livia Millhagen som har de äktenskapliga konfrontationerna. Med lysande skådespelarinsatser tecknas parets utveckling. Jonas Karlsons Johan garderar sin sårbarhet med en självupptagenhet som slagit över i självömkande ömklighet. Han är patetisk i sin självdestruktiva syn på kärleksrelationer och på kvinnan som en närmast teoretisk abstraktion. Hans självinsikt är aldrig riktigt på allvar, inte ens när han till slut har accepterat sitt misslyckande i den akademiska världen och blivit en människa som man kanske kan stå ut med. Livia Millhagens Marianne utvecklas under pjäsens gång från osäker och osjälvständig mot självsäker självständighet. Hon vet vart hon är på väg. Marianne är magnifik när hennes förträngda ilska äntligen får ett aggressivt utbrott i scenen där skilsmässopappren skall undertecknas. Men innan dess har hennes högborgerliga uppfostran fått henne att beskäftigt erbjuda Johan frukost och hjälpa till med packningen när han totalt oväntat och från en dag till en annan lämnar henne för en mycket yngre kvinna.
Det finns en alldeles ljuvlig scen då Johan och Marianne ligger bredvid varandra i sängen och talar rakt upp i taket. Vad de säger kommenteras på det mest expressiva sätt av deras välartikulerade fötter: Johans nakna med snabba böjningar och spretande tår, Mariannes återhållna litet hämmade fotsulor iförda stumpor: I sanning en välkoreograferad dialog.
Vad som sker med Johans och Mariannes relation i framtiden har vi som åskådare ingen aning om, inte ens någon gissning.

  Sthig Jonasson
   
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

 


   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2009-08-24