Sthig Jonasson
Riktiga män, Maxim

Mansrollen ifrågasatt - igen
Scen: Maxim, Stockholm
Pjäs: Riktiga män
Text: Scott Rankin och Glynn Nicholas
Översättning: Bengt Ohlsson
Sångtexternas tolkning: Henrik Dorsin
Regi: Emma Bucht
Mimregi: Dag Andersson
Scenografi: Zofi Nilsson
Kostym: Maria Felldin och Jenny Linhart
Ljus: Ellen Ruge
Medverkande: Tommy Körberg, Johan Rheborg, Johan Ulveson och Erik Johansson Gitarr: Carl Flemston

Spelas t.o.m. 19 mars. Speltid ca 2 tim 30 min.

 

Jaha, så är mansrollen ifrågasatt igen.
Vad är riktiga män när machoköret och när mjukiskillens pseudofeminism är bortskalad?
Pjäsen ”Riktiga män”, som nu spelas på Maxim i Stockholm, kan kanske sprida litet ljus över just den frågan. Det handlar om fyra män mellan 20 och 60+ i olika faser av livet. Företaget där de arbetar skall omorganiseras och chefen tar med sig sina tre konsulter till en turistort, möjligen Thailand, där de bor på Hotell Medusa(!). Det antyds att någon inte ska jobba vidare.
Isolerade från hemmavärlden – som på Medusas flotte – umgås de med varandra, spelar den ofrånkomliga golfen, kollar in tjejer och ger sig ut på havet för att fiska svärdfisk. Samtidigt funderar de över sin situation, om förhållandet till varandra, till mansrollen och till livet utanför arbetet med familjelivet söndertrasat av övertid och om 14 minuter om dagen med barnen. Den yngste av de fyra är totalt oförmögen till en djupare relation – han är en tjejmissbrukare, som drar när det blir alltför nära.
Själva historien tunn och inte särskilt märkvärdig. Män och mansrollen har det gjorts teater om förr, ofta riktigt elakt om medelålders vita män. "Riktiga män" är skriven av den australiske musikern och komikern Glynn Nicholas och är kanske inte helt relevant för Nordiska förhållanden. Eller?
”Riktiga män” lever på Johan Ulveson som Göran som inte kan eller vågar ta sig ur ett stendött äktenskap. Göran är rädd för sin fru och förlorar alla diskussioner och gräl med henne. Här är ett gräl effektivt berättat som en mimad boxningsmatch som slutar med att Göran blir utslagen. Ulveson är smart genial som den smygsupande nervigt nervöse Göran som alltid kommer till korta i de fysiska aktiviteterna på Medusa – utom en gång då han räddar livet på Johan Rheborgs Max som drullat i havet. Johan Rheborg gör Max till en hyperstressad smitare som inte kan hålla ihop en relation. Alldeles för ofta gift och med ännu en skilsmässa som inte verkar vara långt borta.
Erik Johansson spelar ungkarlen Ulf som är självsäker, snygg och sportig. Han är väl förfaren i raggandets inte helt lätta konst och är skräckslagen för att fastna i ett förhållande. Erik har en tydlig distans till sin rollfigur som blir ett självgott kräk. Tommy Körberg gör 60+-chefen som vet att hans dagar är räknade. Han stoppar ibland upp handlingen för att underrätta publiken om vad som sker i det som inte synes ske. Körberg är en magnifik sångare som bara har en sång – men den… Scenografen Zofi Nilsson har konstruerat en fiffig ramp med tre sluttande plan som blir som en ålderstrappa smart ljussatt. Med på scenen finns också pianisten Carl Flemsten som följsamt ackompanjerar både sång och mim.
Bengt Ohlsson har gjort en försvenskning som kanske är väl mycket nummerrevy med en lång rad mimade sketcher, till ljudeffekter, och där de fyra då och då – ensamma eller i grupp – drar av en sång om sina, rätt triviala, lidanden. Till slut kommer den lysande finalen när alla fyra framför sin klagan över att det inte finns manliga förebilder. Jo, det finns en enda – Michael Persbrandt.
Det är nästan för mycket.
Kolla själva!

 

  Sthig Jonasson
   
”Medusas flotte” (1819) av Théodore Géricault. Målningen skildrar de överlevande från vraket av den franska fregatten, Medusa i Atlanten utanför Senegals kust 1816. ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2011-02-027