Sthig Jonasson

Pygmalion, Dramaten


Eliza à la Rapaport vs Higgins à la Ulveson

Scen: Dramaten
Pjäs: Pygmalion
Författare: George Bernard Shaw
Översättning: Göran O. Eriksson
Bearbetning och regi: Margareta Garpe
Scenografi: Sören Brunes
Kostym: Maria Geber
På scenen: Alexandra Rapaport, Johan Ulveson, Irene Lindh, Mats Bergman, Per Svensson, Erik Ehn, Zardasht Rad, Gunnel Fred, Janna Granström, Alexandra Chalupa, Sara Zommorodi
Speltid ca 2 tim. 20 min.

Så spelas ”Pygmalion” åter på Dramatens stora scen med den bisarre professor Henry Higgins, blomsterförsäljerskan Eliza Doolittle och hennes late far Alfred. Bernard Shaw skrev Pygmalion 1913 som en moralitet över hans samtid, men vassheten har slipats ner till underhållning i musikalens form som ”My Fair Lady”. På Dramaten utspelas pjäsen i vår egen tid, och försöker utforska vår tids klassmönster och markörer.
Det handlar om fonetikprofessorn Henry Higgins som slår vad med kollegan överste Pickering om att han, på tre månader, kan göra den vulgära Eliza Doolittle till en vältalande kvinna som kan lura vem som helst att hon tillhör societeten. Higgins ser Eliza som ett socialt projekt och då duger det inte med att enbart ge Eliza ett nytt språk, hon måste också kunna uppföra sig rätt, det som inte Higgins själv kan. Professorn är ingen trevlig figur snarare en skitstövel, domderande, notoriskt oförskämd och omöjlig i sällskapslivet dessutom struntar han egentligen i Eliza. Han bryr sig bara om sitt språkexperiment. Ett besök hos modern i överklassen blir en succé för Eliza men en katastrof för Henry.
Johan Ulveson spelar Higgins med stirrig frenesi. Men han är inte alldeles trolig som fonetikens mästare, när han själv sväljer en del av sina konsonanter. Redan från första scenen – där Higgins möter och förolämpar sin blivande elev – möter Ulveson en värdig motspelare i Alexandra Rapaport som gör en paradroll av Eliza. Rapaport är bra i sin förvandling från en skränigt påfrestande street-smart tjej med en obegripligt grötig malmöitiska, som f.ö. inte pratas ens i Rosengård, till en ”fin dam”. Rapaport har utstrålning och scennärvaro stark nog för att störa Ulvesons professor, särskilt när hon fått nog av hans dressyr. Hon är magnifik i sista akten när hon lämnar Higgins. Besvärande kan tyckas vara att Eliza efter sin totala make-over inte är den läckra och farliga puma alla förväntar sig. Hon är litet obekväm i eleganta fodral, men mer hemma i den bylsiga hemstickade tröja hon tar på sig i slutscenen när hon sticker.
Överste Pickering spelas stramt av Per Svensson. Han behärskar till fulländning det sociala livets skrivna och oskrivna regler som är terra incognita för Higgins. Higgins butler Pearce, spelad av Zardasht Rad och Higgins mor spelad av Irene Lindh visar båda en hel drös med känslor inför Higgins märkliga pedagogiska experiment.
Mats Bergman gör en kuf av levnadskonstnären Alfred Doolittle. En man som är fattig och som klarar sig från att fångas in i medelklassmoralen. Men Nemesis vakar och Doolittle drabbas av det obarmhärtiga ödet i form av ett oväntat arv. Sedan klagar han över att han medelklassifierats, men med några miljoner dollar har hans klassresa gått ännu längre upp. Varför han har utpräglad Göteborgsdialekt är obegripligt – som om göteborgska är särskilt kul på en Stockholmsscen. Den brittiska något bedagade överklassen representeras av Elizas litet korkade friare Freddy utomordentligt talande spelad av Erik Ehn liksom hans mor och syster (Gunnel Fred och Janna Granström). Elizas blomsäljande kollegor Alexandra Chalupa (Eliza 2) och Sara Zommorodi (Eliza 3) verkar vara påpassligt hämtade direkt från gatan.
Slutscenen är ett långt gräl mellan Higgins och Eliza där elakheterna haglar. Eliza kan nu inte bara tala väl, hon kan också argumentera väl, men det är egentligen enda gången det slår gnistor kring dem. I det längsta tror publiken att Higgins skall inse att han egentligen älskar Eliza. Eller att Eliza skall förstå att hon älskar honom och dumpa den hopplöse Freddy. Men nej, till slut står Higgins ensam kvar på scenen. De får inte varandra. Och kanske blir de olyckliga hela livet – eller lyckliga.
”Pygmalion” är en komplex historia som i regissören Margareta Garpes version har blivit en pjäs på temat att ingen riktigt duger: man kan alltid se bättre ut, prata bättre och uppföra sig mer belevat. Yta istället för innehåll. Dramatens uppsättning av ”Pygmalion” är underhållande och den är sevärd, inte minst för Rapaports skull. Gör gärna en resa till Dramaten.

  Sthig Jonasson




 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2010-01-25