Sthig Jonasson
Otello, Uppsala universitet

Stark Otello i aulan

Scen: Uppsala universitet, aulan
Opera: Otello
Musik: Giuseppe Verdi
Libretto: Arrigo Boito, efter Shakespeares drama Othello
Regi och scenografi: Wilhelm Carlsson
Kostym: Ann-Mari Anttila
Dirigent: Stefan Karpe
Medverkande: Michael Weinius, Emma Vetter, Fredrik Zetterström, Katarina Leoson, Karl Rombo, Fredrik Annmo, Johan Schinkler, Andreas Franzén, Folke Tersman
Kungliga Akademiska kapellet
Uppsala universitets operakör

Spelas t.o.m. 20 juni. Speltid ca 4 tim. 30 min., med en 1 tim. 45 min. paus mellan andra och tredje akten.

För två år sedan satte Uppsala universitet upp operan ”Tosca”, nu har turen kommit till Verdis väldiga operadrama ”Otello” som spelas i universitetets aula där orkestern sitter på scenen medan själva handlingen sker på golvet nedanför.
Makt är sexigt, men farligt – inte minst på operascenen.
Den mörkhyade moren Otello är befälhavare över de venetianska styrkorna på Cypern. Hans värld störtar samman när han misstänker sin hustru Desdemona för att vara otrogen med Cassio, nyutnämnd kapten vid livvakten. Men alla vi i salongen vet att det hela är en konspiration iscensatt av Jago, en officer i Otellos armé som anser sig snuvad på en befordran. Otellos svartsjuka finns som grund i Uppsalas starka uppsättning av Verdis opera, men det finns också något annat, obehagligare och inte lika lätt att identifiera. Jagos avundsjuka har också en modernare rasistisk ton.
Den här uppsättningen utspelar sig i en nära nutid. Otello är en svag befälhavare som blir ett lätt byte för Jagos falskspel. För Otello är Desdemona snarare en vacker ägodel än älskad hustru. Han drivs visserligen av svartsjuka, men ännu mer av begär att hämnas den skymf han tror sig utsatt för. Otello har nära till våld och krigets kaos har gjort hans psyke labilt. Jago är stark och tydlig och det är lätt för honom att undergräva befälhavarens auktoritet.
Michael Weinius sjunger Otello lätt mörksminkad och över sin moderna uniform bär han en färggrann kaftan. Han låter svartsjukan brinna i arian ”Gud, sänd mig prövningar…” medan första aktens kärleksduett mellan Otello och Desdemona är märkligt sval. Weinius litet tillbakadragna spel blir överflyglat av Fredrik Zetterströms Jago. Hos Zetterström finns inget romantiskt demoniserande av Jagos ondska: Den är enbart banal, trivial och övertygande. Jago är inte bara ond, han är också likgiltig för andras lidande, hans empati är noll. I Jagos credo i andra akten är Zetterström magnifik när han förklarar sin livsåskådning: ”Jag tror på en grym Gud som har skapat mig till sin avbild... Ond är den gudens vilja, ond är min egen.”
Emma Vetters Desdemona, är ohjälpligt fångad i ett spel hon inte förstår, men i sin äkta kärlek till Otello går hon oanfrätt genom intrigens vidrigheter. Vetter har en bärig sopran som får föreställningen att vibrera med sista aktens känslomättade ballad ”Videvisa”.
En viktig roll i dramat spelar Cassio som ofrivilligt lägger grunden till Jagos avundsjuka och hat, han sjungs övertygande av Karl Rombo, men hans skådespelande är inte av lika hög klass. Det gäller f.ö. hela föreställningen. Eftersom aulans golv inte är något scenrum står de som inte just då är engagerade i handlingen bara stilla och tittar på – det ger ett märkligt intryck. Katarina Leoson som Emilia – Desdemonas förtrogna väninna och Jagos genomskådande hustru – gör en utmärkt dramatisk rolltolkning kopplad till en sångligt hög kvalitet.
Till föreställningens styrka bidrar i högsta grad den stora kören som är sammansatt av medlemmar ur flera av Uppsalas körer. De gör ett starkt jobb både i sång och utspel, särskilt i den inledande ovädersscenen där kören sjunger den kända dryckessången (”Brindisi”). Dirigenten Stefan Karpe skärper till och låter Akademiska kapellet tolka Verdis musik på ett utmärkt sätt.
Även om den här uppsättningen pekar rakt in i vår tid med hela handen, så är det i alla fall Verdis och Boitos ”Otello” som spelas. Det är operans egen inneboende kraft som driver handlingen framåt mot den slutliga katastrofen.
Det är sångarnas, och inte minst körens styrka som håller samman föreställningen och ger den liv när den hotar att bara flyta iväg mot vilket håll som helst.
Det är en stark och sevärd föreställning och fortfarande finns det biljetter kvar.

  Sthig Jonasson

Jagos credo från andra akten

Jago (till Cassio som lämnar scenen):

Gå du! Till din olycka går du.
Du lyder din demon
och din demon är just jag.
Du lyder ödets lag. Du lyder mig nu
och den gud som jag tror på.
Jag tror på den onda gud som skapat mig
och hela vår värld. Gud, det är dig jag hatar.
Ond är den gudens vilja, ond är min egen.
Ond av naturen.
Gud, se din avbild.
Se här ett odjur
vars brott är att han liknar dig, o Gud.
Ja! Detta är min tro.
Jag tror av hela mitt hjärta, det är för mig
lika sant som amen i kyrkan.
För mig är världen utan bot och bättring,
den är vårt grymma öde.
Jag tror att godhet är en charlatan som saknar
anlet och själ.
Med ansiktet bak masken
smilar han, grinar,
flinar för att dölja sin skam.
Jag tror att vi narrar gör tusen konster
från vaggan till graven,
till gravens svarta mull!
Slutet på denna komedi är döden.
Och sen? Det tomma intet.
För himlen är en lögn.

(Översättning Axel Strindberg)

  Michael Weinius vid en av många repetitioner.
 
  Katarina Leoson inför en repetition.
  © Sthig Jonasson
Foto: Sthig Jonasson

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2010-06-14