Sthig Jonasson
Mäster Olof på Klarascenen

En återhållen reformationsivrare

Scen: Klarascenen
Pjäs: Mäster Olof
Författare: August Strindberg
Regi: Lennart Hjulström
Scenografi och kostym: Charles Koroly
Musik: Mattias Wager
Medverkande: Jonas Karlsson, Leif Andrée, Ralph Carlsson, Christer Fant, Bengt Järnblad, Sofia Ledarp, Sten Ljunggren, Gunilla Nyroos
Musiker: Lotta Hasselquist
Spelas t.o.m. 6 juni. Speltid ca 2 tim. 30 min.

När Dramatiska teaterns nya scen vid Nybroplan i Stockholm invigdes 1908 så skedde det med nationalskalden August Strindbergs idédrama ”Mäster Olof”. Dramaten hade uruppfört den 1890 efter att först ha refuserat den flera gånger från 1872 och framåt. Nu spelar Stockholms stadsteater ”Mäster Olof” på Klarascenen, men i en vassare prosaversion än Dramatens uttunnade versdrama. Här har regissören Lennart Hjulström förtätat och koncentrerat Strindbergs reformationsdrama som Charles Koroly gett en minimalistisk scenografi med några svängbara skärmar och några få möbler.
Det handlar alltså om Olaus Petri (1493–1552) som lade grunden till den svenska reformationen som definitivt genomfördes vid Uppsala möte 1593. Mäster Olof är inspirerad av Luthers idéer och vill befria folket från påvedömet med avlatsbrev och mässa på obegripligt latin, men folket upplever inte något påveförtryck. De är närmast störda över att inte fira högmässan på latin utan på svenska. ”Förstår Gud svenska?” är deras fråga.
Som intellektuell av närmast modernt snitt accepterar Olof inte det kyrkliga etablissemangets förljugna översitteri och girighet. Hans kompromisslöshet lockar givetvis en rad politiska maktspelare: först och främst kung Gustav I Vasa som behöver pengar för att lösa sina skulder till Lübeck som finansierade hans maktövertagande i Sverige. Gustav såg nu en möjlighet att omfördela kyrkans rikedomar till staten. En annan maktspelare var Gert Bokpräntare, en revolutionär med egna maktambitioner.
Resultatet har blivit en ganska återhållen ”Mäster Olof” där långa monologer ersätter dramatisk gestaltning. Jonas Karlsson har svårt att riktigt övertyga som den alltigenom seriöse Olof. Den brinnande reformatorn som inte får teori och praktik att riktigt gå ihop. I teorin handlar det om att befria det förtryckta folket medan han i vardagslivet utan vidare hunsar sin hustru, Kristina (Sofia Ledarp), när hon vill ha del av hans uppmärksamhet. Ralph Carlssons Gustav Vasa är en realpolitiker som inte vill ha någon folklig frihet, ens i teorin, han är ute efter att stärka statens kassa och till det är Olof mycket användbar. Det hjälper inte då att Olof försöker spela ut folket för att driva igenom sina idéer om kyrkans lära.
Ordentligt liv i sina roller får egentligen bara Leif Andrée, fyrkantigt tung, och slug som Gert Bopräntare och Sofia Ledarp som Kristina som lyckas hålla en fredad zon med blommor och stickning medan Olof bara vill arbeta ostörd.
När ”Mäster Olof” är slut – efter applådtacket – kommer en scen ur Strindbergs ”Gustav Vasa”, skriven 30 år senare, där en grånad och desillusionerad Olof (Sten Ljunggren) förgäves försöker förstå sonen Reginalds (Jonas Karlsson) föräldrauppror. Den scenen ger ett perspektiv på upproret. idag.

  Sthig Jonasson
   
  © Sthig Jonasson
Foto:r

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2008-02-10