Sthig Jonasson
Muntra fruarna i Windsor, Dramaten

Lust, lögner och självgodhet

Scen: Dramaten
Pjäs: Muntra fruarna i Windsor
Författare: William Shakespeare
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Bearbetning: John Caird och Ulf Peter Hallberg
Regi: John Caird
Scenografi och kostym: Simon Higlett
Skådespelare: Börje Ahlstedt, Stina Ekblad, Thérèse Brunnander, Kicki Bramberg, Mats Bergman, Jonas Bergström, Magnus Ehrner, Björn Granath, Jon Karlsson, Ingvar Kjellson, Sofia Pekkari, Rolf Skoglund, Christoffer Svensson m. fl.
Speltid: 3 tim. 15 min.

 

När 1800-talets estetiker skulle ge exempel på komiska figurer i litteraturen hade de tre favoriter: Iliadens antihjälte Thersites, den sorglige riddaren Don Quijote och Shakespeares buktunge Sir John Falstaff.
Idag betraktar vi väl alla tre närmast som mobbningsoffer. Thersites misshandlas av Odysseus när han vill avbryta den meningslösa belägringen av Troja och segla hem, Don Quijote utsätts för grymma och meningslösa skämt och Falstaff råkar i klorna på två ”muntra fruar” som gör livet surt för honom.
På Dramatens stora scen är det inte precis lätt att vara den fete och kåte Falstaff, som sedan länge passerat sitt bäst före-datum. Han utsätts för det ena brutala ”skämtet” efter det andra. Handlingen är förlagd till Windsor, en brittisk överklassmiljö som blandats med svensk Carl Larsson-romantisk idyll. Här huserar de förmögna familjerna Ford och Page liksom den ständigt panke Falstaff och hans gäng av kanaljer. Falstaff tänker sig att lösa sina ekonomiska problem genom att lägga an på både fru Ford och fru Page – samtidigt och korkat nog med likalydande glödande kärleksbrev. Försöket avslöjas och de båda väninnorna beslutar sig för att hämnas. Samtidigt skall de också ge den gräsligt svartsjuke herr Ford en välbehövlig näsbränna. Fruarna genomför en välplanerad och framgångsrik attack.
Falstaff blir i grunden tillintetgjord och förnedrad. Visst är Falstaff en skurk med tvivelaktig moral men egentligen är han inte värre än någon annan. De dygdiga, duktiga och självgoda borgarna förfäras över den skrävlande Sir John och slår sig utan vidare i lag med Falstaffs egna f.d. kumpaner – bara för att få hämnd. Han blir mer ett offer för hämnden än för sin egen skurkaktighet.
Börje Ahlstedt är en utmärkt förfallen och inbilsk, Falstaff. När ”skämten” är över och han nått den yttersta förnedringen kommer ett drag av sentimental självinsikt över honom. Ahlstedt gör honom så ömklig att han till slut får vår medkänsla. Thérèse Brunnander och Stina Ekblad spelar de fnissiga ärbara hustrurna Ford och Page. De sätter igång intrigen med ett lättsinne som vore de berusade av sin egen uppfinningsrikedom. Det är inte utan att man förstår Sir Johns förtvivlade utrop: ”Fan ta den ena och hans mormor den andra så är de båda försörjda.” Pontus Gustafsson som herr Ford plockar poäng med sin domderande svartsjuka. I sin jakt på Falstaff och eventuellt prasslande hustru flippar han ut totalt och det går ut över Falstaff.
Parallellt med Falstaffs problem med de dygdiga fruarna har också den unga, tämligen söta, men framförallt välbärgade, Anne Page (Sofia Pekkari) kärleksbekymmer. Hon älskas av den fattige adelsmannen Fenton (Christoffer Svensson), men är också ivrigt uppvaktad av den koleriske franske doktorn Caius och den töntige, men rike, Slender som har problem med flickor och inte verkar begripa något alls. Fenton och Anne är de enda som klarar sig från att dras in i Falstaffs trollkrets – som lockar fram det sämsta hos människorna – men i gengäld kommer de liksom bort i intrigens snårigheter.
Det är god underhållning, om än något för lång – men den är sannerligen inte uppbygglig.

  Sthig Jonasson
   
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2009-02-09