Sthig Jonasson
Misantropen på Dramaten, lilla scenen

När ärlighet inte lönar sig - inte ett dugg

Scen: Dramaten, Lilla scenen
Teater: Misantropen
Författare: Molière
Översättning: Allan Bergstrand
Regi: Eirik Stubø
Scenografi och kostym: Kari Gravklev
Ljus: Ellen Ruge
Medverkande: Livia Millhagen, Andreas Rothlin Svensson, Ellen Jelinek, Angela Kovács, Per Mattsson, Torkel Petersson, Martin Wallström, David Mjönes

Speltid ca. 2 tim. 10 min.

När En misantrop känner ett hat eller starkt ogillande mot det mänskliga släktet. Inte mot någon särskild individ, utan mot hela mänskligheten. Sådan är Alceste i Molières ”Misantropen”, från 1666, som nu spelas på Dramatens lilla scen.
Alceste, som lever ett lätt liv i överklassen, har fått nog av societetens lismande inställsamhet där artighet förbyts till bakdanteri så fort man kommer åt. Han säger alltid vad han tycker, oavsett hur obekväm sanningen kan vara för honom själv och andra. Han är lomhörd för andras mening och har sig själv som all ärlighets mall.
Alceste åtrår den vackra Célimène, det handlar inte om kärlek, och han vill ha ensamrätt till henne medan hon vill vara i sällskapslivets centrum och gillar att bli uppvaktad av alla män hon får syn på. Hon älskar också att elakt skvallra och ljuger hejdöst för Alceste, som går på alla hennes lögner samtidigt som han misstror henne – vilket han mångordigt gör klart. Alcestes liv bryter samman och hans ärlighet går överstyr när han avfärdar en uppblåst amatörpoet från de finare kretsarna och när Célimène inte vill lämna sitt behagliga liv och fly till någon obebodd ö med honom.
Det finns mycket att ställa sig tvekande inför i den här uppsättningen – t.ex. att skådespelarna ofta håller till vid eller nedanför scenkanten och att de är mickade, men inte har tekniken vilket gör ljudet litet konstigt. Ändå gör skådespelarna sitt bästa.
Andreas Rothlin Svensson gör Alceste tung och helt säker att vara sig själv nog. Han är utmärkt som en socialt handikappad sanningssägare. När Alceste till slut står ensam avklädd sin moraliska överlägsenhet gör Rothlin Svensson honom inte ömkansvärd – tvärtom han har fått vad han förtjänat. Livia Millhagen är övertygande som Célimène när hon skojar med den tråkige och självgode Alcestes uppvaktning. Det skulle inte bli något roligt äktenskap för Alceste med Célimène, men det gäller för alla hennes uppvaktande kavaljerer. Millhagen gör Célimène till en modern kvinna från vårt eget sekel med valmöjligheter, men som inte riktigt förstår har hon skall utnyttja det till annat än arrogans och elakheter.
Célimène har konkurrens om männens gunst av Arsinoé som Angela Kovács gör skarptungad och minst lika elak som Celimène. De har en elegant uppgörelse där de med utstuderade meningsfyllda leenden och illasinnad vänlighet tar heder och ära av varandra. I händelsernas utkant finns Alcestes vän Philinte (Torkel Petersson) och Éliante (Ellen Jelinek) som båda lätt flyter med utan att få några obehagliga törnar av det som sker.
Pjäsen börjar nere i salongen där Alceste och Philinte högljutt diskuterar moral och stil hos omkringsittande. Ingen är god nog för Alceste så Philinte ger upp och klämmer sig ursäktande ut ur stolsraden. När spelet väl kommer upp på scenen är den tomt avskalad bara några champagneflaskor på ett bord och i fonden ett svartvitt porträtt av Célimène som täcker hela fondväggen.
Norske regissören Eirik Stubøs iscensättning är något annat än sedvanlig Molièrefars, skådespelarna är klädda i moderna kläder men spelar dialogen på vers. Det blir mycket utslätat och lika jämntjockt som konfettin som plötsligt regnar över scenen tills skådespelarna formligen vadar i de färggranna pappersdrivorna. Bortsett från det händer just ingenting annat än en till synes oändlig ordström.
Molière har på något sätt försvunnit.

  Sthig Jonasson
   
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2011-29-02