Sthig Jonasson
Mefisto, Uppsala stadsteater

Stor skådespelare utan moralisk kompass

Scen: Uppsala stadsteater
Teater: Mefisto
Författare: Klaus Mann
Översättning från tyska: Roland Adlerberth
Översättning från ryska: Karin Grelz och Eugenia Gorelik
Regi och scenografi: Andryi Zholdak
Kostym: Tatyana Dimova
Musik: Vladimir Klykov
Medverkande: Mathias Olsson, Andrea Björkholm, Victor Trägårdh, Eli Ingvarsson, Gustaf Levin, Crister Olsson, Helena Thornqvist, Anna Thiam, Viveca Dahlén, Christina Wingren

Speltid ca 3 tim. 10 min.

På Uppsala stadsteater spelas nu ”Mefisto” som är en dramatisering av en roman från 1936 av Klaus Mann. Romanen – och pjäsen – handlar om skådespelaren Gustaf Gründgens uppgång i den nazityska kultureliten och hans moraliska förfall. Gründgens som kallas Hendrik Höfgen i romanen och pjäsen, saknade en moralisk kompass och sålde sin själ för livet i rampljuset och publikens applåder.
Gustaf Gründgens var en stor skådespelare som började sin teaterkarriär i 1920-talets vänsterteater i Hamburg. Alla älskar honom – vänstern lika väl som den konservativa teaterpubliken och snart även nazisterna. Från 1934 var han chef för den Preussiska statsteatern, utnämnd på grumliga grunder av ministerpresident Herrmann Göring. Efter kriget hamnade han i kortvarig sovjetisk fångenskap efter avnazifieringen arbetade han sedan vid olika Västtyska teatrar. Han tog sitt liv på ett hotell i Manilla nyårsaftonen 1963. Men det är långt efter pjäsens slutpunkt 1936. Som skådespelare har han gått till teaterhistorien som en vitsminkad Mefisto i Goethes drama ”Faust”, en roll han spelade första gången 1932.
I Uppsala är ”Mefisto” regisserad av den ukrainske superregissören Andriy Zholdak som själv dramatiserat texten, men den som inte känner till historien har svårt att förstå vad som händer på scenen, trots programbladets beskrivning av handlingen. Zholdak har gjort en mycket fysisk och visuell föreställning i en fantasieggande scenografi, där skådespelarna gör ett minst sagt krävande dagsverke när de springer upp- och nerför den magnifika trappa som dominerar scenen. Att pjäsen spelas utan nazistisk rekvisita accentuerar det moraliska budskapets allmängiltighet.
Zholdak har delat Höfgens roll i två olika personer som spelas av Victor Trägårdh och Eli Ingvarsson. Det är en utmärkt visualisering av Höfgens inre stridiga viljor. Trägårdh är ansiktet utåt, den smarte och charmfulle som blir ett lätt offer för sin egen ärelystnad, sin politiska idioti och ett övermäktigt politiskt maskineri. Den andra delen av Höfgen görs av Eli Ingvarsson till en narr med plågat samvete. I det längsta försöker han hålla ihop skådespelaren med moralen. Paret Trägårdh–Ingvarsson gör Höfgen till en människa som tror sig veta exakt vad han vill och som utan betänkande låter sig användas av makten när det är bra för den egna karriären. Det är lysande i karaktärslös självutplåning. Till slut har Höfgen blivit hel, men också förlorad. Kvar finns bara tomhet.
En rad goda skådespelare stärker pjäsen som kraftprov: Crister Olsson, Helena Thornqvist, Christina Wingren. Mathias Olsson är en dominerande, obehaglig och rätt snuskig chef för landsortsteatern medan Viveca Dahlén är teaterstjärnan som sveper in från Berlin. Anna Thiam är bra och övertygande som, Juliette, Höfgens danslärare och älskarinna. Gustav Levin gör ministerpresidenten (alltså Göring) som vill ha sin hustru Lotte Lindenthal spelad av Viveca Dahlén, med på scenen i en stor roll. Det kan givetvis ordnas lätt.
Andrea Björkholm gör en stark rolltolkning av Höfgens väninna Nicoletta som blir brutalt misshandlad i en dusch, spyr sperma och tvångsmatas med blodiga slamsor. Hon är lysande som en objektifierad kvinna, lika försumbar som den mörkhyade Juliette som lever ut sin lust. Pjäsens män är närmast amoraliska bestar – vare sig de är en teaterchef utan bordsvett eller en ministerpresident som gesvint växlar mellan att vara jovialisk och hotfull.
Zholdak moraliserar inte över att Höfgen är amoralisk han bara visar oss en opportunists karriär och förhållande till makten och till publiken. Frågan vad som händer med idealen när de möter verkligheten får aldrig något svar.
Att föreställningen svämmar över av våld, blod och sex – för att inte tala om kokain – är möjligen avsett att provocera, men dagens svenska teaterpublik blir inte särskilt provocerad av bara bröst, eller när en kvinnlig skådespelare suger av en manlig kollega. I stället blir alltför mycket sex och våld lätt enahanda och litet långtråkigt.
Nu försvinner allvaret i teaterns konstnärliga ambition och den moraliska diskussionen i skrik och spring. Det är synd på en föreställning som kunde ha resulterat i en viktig diskussion om individens ansvar och moral. stark teater.

  Sthig Jonasson
   
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd den 2011-10-26