Sthig Jonasson
Mefisto, Klarascenen

Utan moralisk kompass

Scen: Klarascenen, Stockholms stadsteater
Pjäs: Mefisto – en karriär
Efter en roman av Klaus Mann, baserad på översättning av Roland Adlerberth
Dramatisering: Christoffer Mellgren
Bearbetning och regi: Ragnar Lyth
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Sven Haraldsson
Koreografi: Matti Alenius
Medverkande: Björn Kjellman, Katharina Cohen, Lennart Jähkel, Sven Ahlström, Jacob Nordenson, Maria Salomaa, Iwa Boman, Steve Kratz, Lina Englund, Jonas Hellman-Driessen, Tina Råborg

Spelas t.o.m. 30 mars 2010. Speltid ca 2 tim 50 min.

På Klarascenen i Stockholm spelas nu ”Mefisto – en karriär” som är en dramatisering av en roman från 1936 av Klaus Mann. Romanen – och pjäsen – handlar om skådespelaren Gustaf Gründgens uppgång i den nazityska kultureliten och hans moraliska förfall. Gründgen kallas i romanen och pjäsen för Hendrik Höfgen, en man som lockades så mycket av rampljuset och publikens applåder att han sålde sin själ.
Regissören Ragnar Lyth och scenografen Lars Östbergh försöker inom metateaterns ram diskutera individens ansvar och konstens förhållande till makten. Det här har blivit teater som ser inåt mot sig själv: hur man spelar, vad man spelar och hur skådespelaren förhåller sig till sin yrkesroll.
Gustaf Gründgens började sin teaterkarriär i 1920-talets vänsterteater i Hamburg. Alla älskar honom – vänstern lika väl som den konservativa teaterpubliken och snart även nazisterna. Från 1934 var han chef för den Preussiska statsteatern, utnämnd på grumliga grunder av ministerpresident Herrmann Göring. Mitt under kriget, 1943, anmälde sig Gründgens som frivillig i armén och placerades i Holland, men han kvarstod som teaterchef till krigets slut. Efter kriget hamnade han i kortvarig sovjetisk fångenskap efter avnazifieringen arbetade han sedan vid olika Västtyska teatrar. Han tog sitt liv på ett hotell i Manilla nyårsaftonen 1963: den unge pojke han hade med som lekkamrat på en jorden-runt-resa hade flytt till en ung engelska. Men det är långt efter pjäsens slutpunkt 1936. Som skådespelare har han gått till teaterhistorien som en vitsminkad Mefisto i Goethes drama ”Faust”, en roll han spelade första gången 1932.
Gründgens var en stor aktör, men han saknade moralisk kompass, han var en medlöpare som inte hade några problem med att byta ideologi när det passade: från kommunism till nazism. Lätt som en plätt.
En rad goda skådespelare stärker pjäsen som är uppbruten i en mängd korta scener. Björn Kjellman låter huvudpersonen Gründgens vara en människa som vet exakt vad han vill och som utan betänkande låter sig användas av makten när det är bra för den egna karriären. Han är lika blank som sista scenens porträtt. Björn Kjellman är lysande i karaktärslös självutplåning. Här finns inget inre liv som Kjellman kan hänga upp sin roll på. Det är bara tomhet
Runt Kjellman formeras en rad skickliga porträtt: Lina Englund, Katharina Cohen, Iwa Bohman som den fullfjädrade teaterstjärnan och Maria Salomaa som gör Gründgens danslärare och älskarinna. Sven Ahlström gör ett bra porträtt av en skådespelare med äkta nazisympatier. Lennart Jähkel spelar en dominerande ministerpresident Göring som vill ha sin nya hustru Lotte Lindenthal (i levande livet Emmy Sonnemann), spelad av Tina Råborg, med på scenen i en stor roll. Det kan givetvis ordnas lätt. Göring är lika obehaglig vare sig han är jovialisk eller hotfull och han växlar snabbt mellan bägge stämningarna.
Ragnar Lyth moraliserar inte över Gründgens han bara visar oss en opportunists karriär och förhållande till makten. Frågan om vad som händer med idealen när de möter verkligheten blir aldrig särskilt klar.
Resultatet blir en märklig upplevelse av en litet oengagerad, men ändå mycket stark teater.

  Sthig Jonasson
   
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd den 2010-01-16