Sthig Jonasson
Måsen, Klarascenen

Det fortsatta trista på Ryska landsbygden

Scen: Stockholms stadsteater, Klarascenen
Teater: Måsen
Författare: Anton Tjechov
Översättning och regi: Jan Håkanson
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Charles Koroly
Musik: Stefan Nilsson
Medverkande: Lena Granhagen, Sven Ahlström, Björn Gustafson, Lina Englund, Carl-Åke Eriksson, Lilian Johansson, Maria Salomaa, Jakob Eklund, Bengt Järnblad, Richard Forsgren, Jonathan Möller
Spelas på Klarascenen t.o.m. 22 december 2009.

Måsen” som nu spelas på Klarascenen i Stockholm är en ganska traditionell uppsättning av Tjechovs drama där den ryska landsbygdens sterila tristess bildar fond för missriktade passioner och obesvarad kärlek. "Måsen” handlar om Konstantin, en ung man med författardrömmar och ambitionen att förnya en stelnad teaterkonst. På morbrodern Sorins nerslitna gods sätter Konstantin upp ett skådespel han själv skrivit – den nya tidens teater – med den unga Nina i den enda rollen. I publiken sitter hans mor, den berömda aktrisen Arkadina, och hennes älskare Trigorin, författaren på modet i Moskva. Det blir katastrof. Ingen förstår Konstantins performance med trumma och svavelosande teaterrök. Situationen är hopplös: Arkadina gillar inte sin son därför att han påminner henne om hon inte längre är ung. Konstantin älskar Nina men hon avgudar Trigorin, däremot älskar Masja den avfärdande Konstantin. Hon är dotter till godsets rätt oduglige förvaltare och älskas i sin tur av byskoläraren Medvedenko.
Regissören Jan Håkansons uppsättning utspelas både i 1800-talets tankevärld och vid tiden strax före första världskriget. Innan pjäsen är slut har kriget brutit ut. Men det påverkar inte människorna på godset, eller deras liv, även om förvaltaren går i uniform och några fönster blivit förspikade, men det beror mer på det pågående förfallet än på kriget. Även om det svagt hörs kanonmuller i fjärran nämns inte kriget med ett ord. Lena Granhagen är storslaget dominant som Arkadina som ständigt talar om sina framgångar på storstädernas scener. Hon är klockrent egocentrisk, ironisk och livsfarlig för Konstantin som söker hennes kärlek för att bekräfta sig själv. Hon oroar sig inte ens för att hennes älskare skall ersätta henne med den mycket yngre och vackrare Nina. Jakob Eklund, som Trigorin, gör en säker studie i självbelåtenhet i förhållandet till beundrare och kritiker och beslutsångest i det spirande förhållandet till Nina som efter sin uppvisning i Konstantins pjäs drömmer om en skådespelarkarriär. Lina Englund gör Nina rörande troskyldig också när hennes drömmar slår fel. Hon blir visserligen skådespelerska, men misslyckas och får bara småroller, och framför allt älskar hon Trigorin trots att han övergett henne och deras barn. Han går tillbaka till Arkadina. Skillnaden mellan Ninas dröm och hennes verklighet är hjärtskärande.
Sven Ahlström gör en överspänd, självöverskattande och otroligt allvarlig Konstantin. Han bryter ihop när Nina förkastar honom och han inte kan finna någon tröst i ett halvt misslyckat författarskap.
Den ende som uppskattar Konstantins pjäs är Bengt Järnblads lätt ironiska tolkning av Dorn, husläkare, vän i familjen och lebeman. Dorn gillar att vara dyrkad av traktens kvinnor – det var fler förr, nu är det endast förvaltarhustrun Polina (Lilian Johansson) som älskar honom och som vill lämna sin man Ilja (Carl-Åke Eriksson) för ett liv med Dorn. Men han duckar envetet undan. Han har det bra som det är.
På godset finns givetvis ägaren Sorin, Arkadinas bror. Han illtrivs med det lantliga pensionärslivet och längtar tillbaka till Moskva. Men hela hans pension räcker inte till för att driva godset. Det förfaller alltmer. Björn Gustafsons Sorin är allmänbildad, sympatisk och hans svagheter kan man ha överseende med. Den svartklädda, ständigt tungsinta Masja spelas uttrycksfullt av Maria Salomaa. Masja är olyckligt kär i Konstantin. Hon snortar snus (eller vad det är) och dricker omåttligt med vodka. Till slut väljer hon bort kärleken och gifter sig med den misslyckade skolläraren Medvedenko, spelad med tillbakadragen humor av Richard Forsgren.
Det här är en begåvad och välspelad uppsättning av ”Måsen” som trots utmärkta skådespelarprestationer inte är riktigt fullgången. Ibland känns den lika död som den mås Konstantin skjuter och lägger för Ninas fötter. Men så blixtrar det till i några repliker som blottlägger kärlekslösheten mellan människorna.

  Sthig Jonasson
   
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd den 2009-10-17