Sthig Jonasson
Mordet på Marat, Klarascenen

Markis de Sade och Marat i diskussion om mordet som revolutionsverktyg
Scen: Klarascenen
Pjäs: Mordet på Marat
Författare: Peter Weiss
Översättning: Britt G. Hallquist
Regi: Tobias Theorell
Scenografi: Magdalena Åberg
Kostym: Maria Geber
Skådespelare: Lennart Jähkel, Andreas Kundler, Lena B Eriksson, Nadja Weiss, Ulf Eklund, Katarina Ewerlöf, Joakim Gräns, Sofi Helleday m.fl.
Musiker: Bo Sandberg, Tomas Hallonsten
Spelas t.o.m. 13 maj. Speltid: 1 tim. 50 min.

Franska revolutionen (ca 1789–99) är en kaotisk och blodbesudlad tid där jakobiner och girondister med giljotiners hjälp bekämpade varandra under ömsesidiga anklagelser för att vara revolutionens förrädare. Vid sidan av de mest kända – Robespierre och Danton – fanns också den blodtörstige läkaren Jean-Paul Marat (1743–93) som förespråkare av användandet av terror i den revolutionära kampen. Marat blev huvudperson i Peter Weiss pjäs ”Mordet på Marat”, eller som den egentligen heter ”Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade” från 1964. Weiss förlade pjäsen till några år efter det att revolutionen kollapsat i våld, anarki och korruption, på Klarascenen däremot är föreställningen förlagd till en psykiatrisk avdelning i nutid och det politiska våldet är så mycket mer våldsamt. Den ökände markis de Sade, själv intagen på Charenton, sätter upp en föreställning med de andra patienterna som skall berätta den sanna historien om Charlotte Cordays mord på Marat den 13 juli 1793. Corday hörde till girondisterna och greps omedelbart efter mordet och avrättades den 17 juli. Spelplatsen för pjäsen är en badinrättning där Marat behandlas med varma bad för en hudsjukdom.
I pjäsen ställs markis de Sades fullständiga individualism mot Marats mordlust. I diskussioner talar Marat om nödvändigheten av avrättningar efter summariska rättegångar medan de Sade mår illa av de bestialiskt blodiga avrättningarna av verkliga eller inbillade fiender. Giljotinen hade blivit en del av vardagens underhållning.
Det pratas och sjungs mycket på scenen i en dialog med tvära kast mellan seriösa diskussioner och pseudo-komiska infall. Mitt i scenrummet finns åtta badkar där patienterna/skådespelarna badar medan giljotinerade huvuden studsar ner från taket och de huvudlösa kropparna återkommer som skuggor i fonden.
Sjukhusdirektören sitter själv på scenen tillsammans med sin dotter. Under föreställningen försöker de intagna skådespelarna ibland att rymma, men blir effektivt och hårdhänt stoppade av vaktande vårdarna.
Lennart Jähkel spelar de Sade som med ett sardoniskt leende styr spelet, medan Andreas Kundlers Marat sitter i sitt badkar levererande revolutionsfraser som slutar i fler blodiga utrensningar. Weiss pjäs känns idag både överspelad och aktuell. de Sades repliker saknar tyngd och styrsel och Marat blir i det närmaste en fanatisk rättshaverist vars enda förslag till lösning på alla problem är våld. Tills dess han nästan drunknar i sitt blodfyllda badkar.
Övriga roller blir tämligen platta och märkligt anonyma, det gäller också Nadja Weiss som den sömngående mörderskan Corday och Lena B Eriksson som Marats väninna Simone, som maniskt lindar på och av hans bandage. Pjäsen har också någon sorts biträdande regissör (Sofie Helleday) som kommenterar spelet och försöker ställa till rätta när allt hotar gå över styr i de Sades uppsättning.
”Mordet på Marat” är en seg kvarleva från 1960-talets politiska naivism då vältuggade teser och trosvissa revolutionärer formligen ockuperade den politiska debatten.


Sthig Jonasson
   
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2008-04-26