Sthig Jonasson
Macbeth, Operan


Maktlystnad som slår över i mordlust
Scen: Operan
Opera: Macbeth
Musik: Giuseppe Verdi
Libretto: Francesco Maria Piave efter Shakespeare
Översättning: Lasse Zilliacus
Regi: Vilppu Kiljunen
Scenografi: Sampo Pyhälä
Ljus: Linus Fellbom
Dirigent: Pier Giorgio Morandi
Sångare: Marco Vratogna, Jaakko Ryhänen, Lena Nordin, Agneta Lundgren, Badri Maisuradze, Jonas Degerfeldt, John Erik Eleby
Kungliga Operans kör
Kungliga hovkapellet
Speltid 2 tim. 45 min.

Guiseppe Verdis operathriller ”Macbeth ”, från 1847, bygger på Shakespeares brutala skildring av makthunger. För att markera att Verdis operor har giltighet in i vår tid är det vanligt att modernisera texter, kläder och scenografi. Ibland blir moderniseringen tung och inte så relevant, ibland fungerar det som extra förstärkning av operan som i Vilppu Kiljunens uppsättning av ”Macbeth” på Operan. Kiljunen låter dramat utspelas i en otydlig nutid med politisk och social oro där moderna vapen med lasersikten är effektiva.
Det hela handlar om maktspel som går alla ur händerna. Macbeth är en framgångsrik fältherre för skotske kung Duncans styrkor. Han är en trogen krigare, men när en grupp häxor spår att han kommer att bli kung väcks maktbegäret hos honom. När han tvekar är Lady Macbeth pådrivande och målmedveten: ”Vägen till makten är kantad av brott”, säger hon. Macbeth mördar kung Duncan och tar själv kronan. Efter det första mordet tar ondskan över Macbeths själ och påhejad av Lady Macbeth drivs han till en rad nya grymma brott för att behålla och öka sin makt. Men deras gemensamma skuld binder dem inte samman utan skiljer dem och de går var sin väg mot undergången: Lady Macbeth mot självmord och Macbeth går under i svart förtvivlan och samvetskval långt innan han möter döden på slagfältet.
Som vanligt på Operan är sånginsatserna fullödiga. Marco Vratogna gör en isande svart tolkning av Macbeth som vacklar på den tunna gränsen mellan styrka och svaghet för att till sist brytas sönder av skuldkänslor. Med skickligt skådespelande kopplat till sin inkännande sång gör Lena Nordin Lady Macbeth till operans huvudperson med ett kontrollbehov som drar mot galenskap och slutligen går över gränsen. Nordin är lysande som maktgalen, men litet blek som galen. Nordin är mycket bra i sin dryckesvisa på Macbeths segerbankett där kungens nymördade maktkonkurrent Banquos visar sig som en vålnad för den alltmer förvirrade kungen. Jaakko Ryhänen gör Banquo till spelets mest sympatiske gestalt medan Badri Maisuradzes frihetshjälte Macduff, som till slut röjer undan tyrannen, blir mer en tvivelaktig maktspelare än en frihetskämpe. Maisuradze är mycket känslig och mycket känslosam i sista aktens aria där Macduff gråter över sin mördade familj.
Redan i första scenen är häxorna närvarande. Efter en massaker på slagfältet där Macbeth är en segrande krigare bär häxorna bort de döda. Häxorna är inte onda, snarare sierskor om ock i förbund med djävulen. De deltar inte själva i det djävulska spelet, bara förutser och berättar vad som skall ske i framtiden och de är intresserade av att kolla om de fått rätt. Och är synbarligen nöjda när så sker.
Men trots att man kan vara tveksam till en del scenografiska inslag i ”Macbeth” på Operan är det en sevärd nyuppsättning som frilägger grunderna i vår egen tids maktspel.

  Sthig Jonasson
   
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2009-02-23