Sthig Jonasson

Lohengrin, Operan


Störande modernisering med lysande sångare
Scen: Operan
Opera: Lohengrin
Musik och libretto: Richard Wagner
Översättning för textmaskin: Lasse Cilliacus och Nenne Runsten
Regi: Stephen Langridge
Scenografi och kostym: Conor Murphy
Dirigent: Alan Gilbert
Sångare: Matthew Best, Michael Weinius, Emma Vetter, Johan Edholm, Lena Nordin, Gunnar Lundberg, Anton Eriksson, Magnus Kyhle, Michael Schmidberger, Daniel Ralphsson, Lilja Fredriksson
Hovkapellet
Operans kör
Speltid ca. 4 tim. 45 min.

Richard Wagners opera ”Lohengrin” utgör både höjdpunkten och slutet på den romantiska operan. Wagner var då på väg mot en annan sorts musikdramatik som skulle få sin magnifika höjdpunkt i ”Nibelungens ring”.
Operans nya uppsättning av ”Lohengrin” utspelas i Antwerpen i en obestämd nutid. Den tyske kungen Henrik kommer för att för att söka hjälp av Brabants män inför en hotande invsion och för att reda ut den interna maktkampen i Brabant efter hövdingens död. Inför kungen anklagar den mäktige Fredrik av Telramund hövdingadottern Elsa för att ha mördat sin bror Gottfried, den laglige arvingen till makten. Fredrik kräver nu att själv få makten. Till den oskyldiga Elsas försvar kommer en okänd riddare som räddar henne, i en duell mot Fredrik, och tar henne till hustru – mot löfte att hon aldrig frågar efter hans namn.
Här utmejslas dramats kärna: Riddaren hör till en annan värld som Elsa kräver att få vara en del i. Påhejad av Fredrik och hans hustru Ortrud bryter Elsa sitt löfte och frågar efter riddarens härkomst. Han berättar då att han är Lohengrin, son till Parsifal och en av graalriddarna. När han avslöjat sin identitet tvingar plikten mot den heliga graal honom lämna Elsa och Brabant men på stranden står nu den uppståndne Gottfried som den nye härskaren av Brabant.

Den nya uppsättningen av ”Lohengrin” har blivit brant moderniserad av den internationellt kände operaregissören Stephen Langridge och är tydligt daterad till 2010-talet. Det går mycket väl att ge ”Lohengrin” ett modernare stuk, men här blir det för mycket av militärer med automatgevär, poliser med kravallsköldar groteska figuranter och rum stora som dockskåp, dessutom markerat många olikstora tärningar att människornas öden styrs av slumpen. Direkt irriterande är att textmaskinens översättning verkar höra till en annan uppsättning. Nu meddelar den att Lohengrin kommer ”i glänsande rustning" när alla kan se att han i själva verket är klädd i en svart läderrock. Ibland blir det förbluffande som när Ortrud förebrår Fredrik att han inte lyckats ”skära” lillfingret av Lohengrin i duellen – som skedde med en revolver i rysk roulette. Det jättelika fingeravtryck på ridån fick sin smarta förklaring när Lohengrin och Elsa undertecknade vigselattesten. Elsa skrev sitt namn medan Lohengrin satte ett tumavtryck på dokumentet – han ville ju inte avslöja sin identitet.
Michael Weinius i titelrollen gör en mycket bra insats och ger ett gripande djup åt den tragiske hjälten, som till slut måste avslöja sin identitet och därmed avstå från kärleken till Elsa. Weinius tenorstämma är betydligt mer skarpladdad än den revolver han får i sin hand. Att Emma Vetters Elsa inte är så trovärdig som ett godtroget och överspänt våp, är lätt att överse med när sången är så fullödig som här. Vetter visar upp sitt stora register och redan i operans första aria, ”Elsas dröm” (”Ensam i dystra dagar”), visar hon att det här blir en kväll av skönsång. Lägg så till att en av kvällens vekliga höjdpunkter är Lohengrins och Elsas vackra kärleksduett i tredje akten.
Lena Nordin gör en mycket obehaglig och intrigant Ortrud som driver sin man den mäktige Fredrik Telramund i Johan Edholms gestaltning att hämnas sin olycka på Elsa. Matthew Best gör ett gott verk som den egentligen rätt svage kung Henrik som kommer på mellanhand i intrigens irrgångar. Figuranterna styrs av den ironiska härroparen sjungen av Gunnar Lundberg.
Utöver storslagna arior innehåller ”Lohengrin” också en av våra mest kända musikaliska ikoner – brudmarschen. Det räcker med att den intoneras för att man skall förstå vad det handlar om. Orkestern, under ledning av Alan Gilbert ger Wagners mäktiga musikäventyr den känslighet som den är värd.
Om det inte vore för den onödigt störande moderniseringen skulle Operans ”Lohengrin” vara en fullödig operaupplevelse – det är sången värd.

  Sthig Jonasson
Fotnot: Den heliga graal är den kalk som användes vid den första nattvarden och som Josef av Arimatea sedan använde för att samla upp blodet från den korsfäste Kristus. Enligt sägnen förvarades graal på slottet Mont Salvat någonstans i Spanien vaktad av graalriddarna, bl.a. Parsifal och Lancelot.   
   
   
  ©Sthig Jonasson
Foto: Kerstin Ramdén

 

 


   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2012-04-18