Sthig Jonasson
Leva livet, China

Juke box-musikal som är si så där

Scen: China, Stockholm
Musikal: Leva livet
Idé: Susanne Bier och Jesper Winge Leisner
Manus: Ida Maria Rydén och Ina Bruhn
Översättning och regi: Philip Zandén
Scenografi och kostym: Rikke Juellund
Koreografi: Morten Innstrand
Kapellmästare: Jan Radesjö
Medverkande: Malena Laszlo, Christine Meltzer, Lisa Werlinder, Jessica Zandén, Patrik Martinsson, Alexander Stocks, Linus Wahlgren, Anna Åström, Kristoffer Hellström, Lisa Stadell, Fredrik Lexfors
Dansare: Phillip Jenkins, Charlotta Öfverholm, Lina Lundin, Sigge Modigh, Karen Margrethe Aunsholt, Rimi Jawhari

Spelas t.o.m. 26 mars. Speltid ca 2 tim 45 min.

På China i Stockholm spelas nu musikalen ”Leva livet” som av en rad svenska hitlåtar från 1980-talet försöker bygga en sammanhängande handling. Det går si så där.
”Leva livet” är alltså en s.k. juke-box-musikal, som lever på och av ett trettiotal låtar skrivna av popikoner som Orup, Gessle, Gyllene Tider, Mauro Scocco, Marie Fredriksson, Eva Dahlgren, Tomas Di Leva etc. etc. Men ”Leva livet” lider också av den här musikalformens problem: historien hänger inte riktigt ihop med musiken, intrigen är försumbar och framförandet vinglar trots att artisterna gör vad de skall – och ibland litet till. Det finns några bra nummer, men inga som direkt tänder publiken.
Det är som om den välmeriterade och skickliga ensemblen övergivits av både manus och regi. Handlingen är överdrivet tunn där allt bara händer utan att publiken begriper varför. Det handlar om fyra tjejer som på 1980-talet bildade bandet Up Front som nu, efter två decennier, skall återförenas för att spela in sina gamla hittar.
Sarah var bandets frontfigur men stack till USA och gjorde solokarriär. Up Front splittrades ohjälpligt. Nu försöker Sarah återförena bandet och som bonus låta sin dotter få träffa sin pappa för första gången.
Tjejernas liv har gått olika vägar, gammalt groll är inte glömt och när aggressioner från förr återkommer krackelerar fasader.
Så långt skulle det kanske fungera om rollerna vore trovärdiga och hade litet djup. Men icke.
Det mesta rör sig kring Sarah som Malena Laszlo gör rätt samvetsöm och med behov av att försvara sig. Det är inte lätt för henne att förklara varför hon inte hört av sig under alla år som karriären gått uppåt. Laszlo sjunger bra, men litet opersonligt. Anna Åström gör Sarahs truliga tonårsdotter Mimmi och några av hennes sångnummer är nerviga och föreställningens bästa. Patrik Martinsson gör gruppens gothinspirerade gitarrist Fredrik som är far till Mimmi. Han har inte har den minsta lust att bli far till en tonåring. Då borde det slå gnistor, men gör det inte. Jessica Zandén som hotellägarinnan tar rutinerat tillvara sina talpartier och sjunger bra nog, Christina Meltzer får aldrig till det som gruppens misslyckade medlem. Lisa Werlinder, gruppens fjärde tjej, den socialt lyckade Cilla märks inte heller så mycket trots att hon sjunger bra och drar av ett saxsolo.
Om de fyra tjejerna bara är ytliga schabloner är det nästan ännu värre med killarna. Varken Linus Wahlgrens stadgade och gifte Henrik som inte är främmande för vänstrande, Alexander Stocks som tönten Otto, Kristoffer Hellström som hotellets allt i allo som inte gör ett smack och Fredrik Lexfors får inget utrymme till annat än frenetiskt överspel. Stundtals blir det rätt påfrestande buskis.
Det är inte något fel på de gamla hittarna – det är sättet de görs på, det är litet av karaoke över det hela. Och partystämningen är högre på scenen än i salongen.
”Leva livet” är ändå rätt charmig 80-talsnostalgi rakt av. Kanske mest för dem som var med då. den är sevärd.

  Sthig Jonasson
   
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2010-01-17