Sthig Jonasson
Lång dags färd mot natt, norskt gästspel på Dramaten

Liv Ullman i O´Neills familjesammanbrott

Scen: Dramaten, lilla scenen
Gästspel av Riksteatret i Norge
Pjäs: Lång dags färd mot natt
Författare: Eugen O´Neill
Översättning: Svein Selvig
Regi: Stein Winge
Scenografi och kostym: Jon-Kristian Alsaker
Ljus: Morten Reinan
Medverkande: Liv Ullman, Björn Sundquist, Anders Bassmo Christiansen, Pål Sverre Valheim Hagen, Viktoria Vinge

Dramaten har just haft ett norskt tredagars gästspel med Eugene O´Neills självbiografiska familjedrama ”Lång dags färd mot natt”. Det handlar om en familjs undergång.
Att se pjäsen är som att upptäcka grannarnas hemligaste och mörkaste vrår. Här har regissören Stein Winge en lysande ensemble skådespelare att arbeta med. Det är som om roller och personligheter flyter in i varandra. Var och en ger sin egen bild av hur verkligheten ser ut. Det är så starkt gestaltat att publiken känner deras plåga in på huden.
Björn Sundquist spelar fadern, skådespelaren och landägaren James Tyrone, med en imponerande tyngd och scennärvaro. Han är en försupen snåljåp vars självömkan och tillbakahållna ångest blir allt tydligare och alltmer fasansfull. Han har förlorat sin livslögn om sig själv som en stor skådespelare, men skyddar sig genom att ösa sitt förakt över den misslyckade äldste sonen James junior, kallad Jim, spelad av Anders Bassmo Christiansen.
Hos Jim finns bitterheten över sitt eländiga liv i varje tonfall, i varje sluddrande cynism och i den isande klarheten mitt i den desperata fyllan. Jim är den som först inser att modern, som nyss kommit tillbaka efter en avgiftningskur, är på väg in i sitt morfinmissbruk ännu en gång. Liv Ullman som spelar modern Mary är föreställningens centrum. Hon är storslagen i rollen som en knarkare som försvinner allt längre in i sig själv och sitt missbruk. Ullmans Mary är en missbrukare som försöker dölja sitt morfinberoende. Mary är medveten om vad hon gör, men hon tycker inte att det är fel – hon måste för att döva smärtorna från reumatismen och sina förvärkta händer.
Pål Sverre Valheim Hagen spelar den lungsjuke Edmund. Lågmält hostande gör han en stark tolkning av en ung man som vet att hans tid är utmätt – och att fadern försöker komma undan med en så billig sanatorievistelse som möjligt. Viktoria Vinge gör den unga husan som ser och hör, men inte bryr sig.
Ödsligheten ekar tomt i sommarhuset där dramat utspelas. De är helt utlämnade åt varandra och har inget socialt ungänge ens med grannarna.
I den här föreställningen har regissören Stein Winge lagt tyngdpunkten på att familjen Tyrones sammanbrott beror mycket mindre i moderns knarkande än på familjens inneboende spänningar som de inte kan bemästra. Det finns inget hopp i den här föreställningen. Det finns inget skydd mot det oundvikliga – modern kommer aldrig över sitt morfinberoende, Jim lyckas inte bryta sig loss från fadern och Edmund kommer att dö i lungsot. Också James Tyrone är räddningslöst förlorad.
Den här uppsättningen av ”Lång dags färd mot natt” är en fantastisk men plågsam teaterupplevelse spelad av en skicklig och engagerad ensemble. Man lider med var och en av de fyra familjemedlemmarna.

 

  Sthig Jonasson
   
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2010-12-11