Sthig Jonasson
La finta giardiniera, Drottningholm

Sanslös förväxlingsfars till fin musik

Scen: Drottningholms slottsteater
Opera: La finta giardiniera, eller Den falska trädgårdsflickan
Musik: Wolfgang Amadeus Mozart
Libretto: Giuseppe Petrosellini
Översättning till textmaskin och regi: Per-Erik Öhrn
Dirigent: Mark Tatlow
Medverkande: Kalle Leander, Maria Demérus, Joel Annmo, Gunda-Marie Bruce, Katja Zhylevich, Vivianne Holmberg, Luthando Qawe
Spelas t.o.m. 13 juni. Speltid ca 2 tim 45 min.

 

I sommar är det dags för Mozart på Drottningholms slottsteater. Den här gången spelas operorna ”La finta giardiniera” (eller med den tvetydiga svenska titeln ”Den falska trädgårdsflickan”) och ”Don Giovanni” (”Don Juan”). ”La finta giardiniera”, som den 18-årige Mozart skrev 1775, är en förväxlingskomedi, eller snarare fars, där alla är kära – i fel person. Det är sanslöst tillkrånglat redan från början och varför det går lyckligt är inte alldeles lätt att förstå.
Förhistorien, som vi inte får se, är att markisinnan Onesti är försvunnen efter ett våldsamt gräl med sin svartsjuke fästman greve Belfiore. När historien börjar tror Belfiore att han har mördat sin fästmö, markisinnan, men han lider inte mer samvetskval än att han skall gifta sig med Arminda, systerdotter till borgmästaren Don Anchise. Till bröllopet, som skall stå på Drottningholm, behövs en florist som ordnar dekorationerna. Markisinnan som nu kallar sig Sandrina får jobbet. Större delen av operan går hon sedan klädd i grå overall och beväpnad med en sekatör som hon flitigt använder. För att rådda till intrigen så stöter Don Anchise på Sandrina medan hans allt-i-allo Serpetta själv vill slå klorna i honom, men hon uppvaktas av markisinnans livvakt Roberto som nu kallar sig Nardo. Till festen kommer också Don Ramiro som älskar och åtrår Arminda.
Regissören Per-Erik Öhrn låter ”La finta giardiniera” bli en lekfull och charmig historia. Det blir ännu fräschare av att några av Operahögskolans elever sjunger de sju rollerna. Det är spänstigt och en begåvad mix 1700-tal och det moderna urbana livets statusmarkörer.
Maria Demérus spelar markisinnan som är utklädd till trädgårdsflickan med den snabba sekatören. Hon längtar efter sin trolöse exfästmann Belfiore, som sjungs av Joel Annmo. Belfiore är en riktig tönt och inte särskilt trolig som svartsjuk älskare och som inte har en chans mot den argsinta Arminda i Gunda-Marie Bruces säkra gestaltning. När alla förklädnader faller av får den tidigare mycket ovilliga, men änglavingade, Serpetta (den roliga Vivianne Holmberg) upp ögonen för att Nardo/Roberto, utmärkt spelad av Luthando Qave, är ett passande parti.
Den kärlekskranke Ramiro sjungs av mezzosopranen Katja Zhylevich. Den rollen är ursprungligen skriven för en soprankastrat, men här är det är alls ingen byxroll utan en kvinna som klär ut sig till man för att kunna närma sig – och få – den älskade Sandrina. Till slut är givetvis alla tre paren rätt hopsatta. Antalet vitklädda brudar är då större än väntat. Att bröllopstårtan är rosa är helt följdriktigt. Den ende som blir utan partner är Kalle Leanders Don Anchise men han tröstar sig med tårta och med att det finns fler tjejer.
Dirigenten Mark Tatlow leder Drottningholms orkester till både livlighet och inte så litet smäktande längtan. Att orkestern spelar på ”gamla instrument” för att komma nära den ljudbild Mozart själv tänkte sig gör också sitt till för att fylla teatern med skön klang. En lyckad premiär på Drottningholms operasommar.
”Don Giovanni” med Loa Falkman har premiär den 31 juli. kokotter.

  Sthig Jonasson
   
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2010-06-05