Sthig Jonasson
Läderlappen, Operan

Loa Falkman-show i älskad operett

Scen: Operan
Operett: Läderlappen
Musik:Musik: Johann Strauss d. y.
Libretto: Carl Haffner och Richard Genée efter Henri Meilhacs och Ludovic Halévys ”Le réveillon”
Svensk text: Caj Lundgren och Ann-Margret Pettersson
Regi: Ann-Margret Pettersson
Scenografi: Lars Östbergh
Koreografi: Petter Jacobsson
Kostym: Ann-Margret Fyregård
Dirigent: Stefan Solyom
Medverkande: Carl Johan ”Loa” Falkman, Lena Nordin, Marcus Jupither, Jan Malmsjö, Michael Weinius, Anders Larsson, Magnus Kyhle, Kerstin Avemo, Emilia Feldt, Helge Skoog
Dansare: Sophie Benoit och Filip Veverka
Kungliga Operans Kör
Kungliga Hovkapellet
Spelas t.o.m. 28 april. Speltid: 2 tim. 40 min.

 

”Läderlappen”, som nu spelas på Operan i Stockholm, är Johann Strauss d.y. kanske mest spelade och älskade operett med lättsmält musik och en intrig som har ett oväntat djup med en utbredd omoral och erotiska förvecklingar som slår det mesta. Här är alla beredda att bedra varandra så fort de får chansen och skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Borde vara rätt deprimerande, med andra ord, men publiken har alltid tagit emot ”Läderlappen” med förtjusning och det säger väl en del om oss människor.
Den här ”Läderlappen” utspelas på Hotell Carlton i Cannes i början av 1920-talet bland festglada miljonärer som sätter sprätt på sina pengar i överdådiga fester. Handlingen rör sig kring markisen Gabriel von Eisenstein och hans hustru Rosalinda som bägge trasslar in sig i hemligheter för varandra. Intrigens centrum är ett party som den ryske prinsen Orlofsky anordnar. Till partyt kommer Gabriel och Rosalinda – ovetande om varandra – liksom gode vännen doktor Falke, kallad Läderlappen, och Rosalindas kammarjungfru Adèle. Rosalinda uppvaktas f.ö. både av doktor Falke och den självgode operatenoren Alfred. På Orlofskys bal är märkligt nog alla, nåja, kvinnor unga och vackra medan alla män är medelålders och rika. Alltså stöter männen på alla kvinnor och vice versa.
Sångarna gör goda insatser: särskilt Loa Falkman spelar upp hela sitt publikknipande register av skönsång och charm som von Eisenstein. Loa Falkman-show om man så vill. Lena Nordin är utmärkt som den vidlyftiga markisinnan Rosalinda som inte kan motstå tenorer: särskilt inte Michael Weinius malligt uppblåste Alfred. Kerstin Avemo glittrar med sin snabba koloratur som kammarjungfrun Adele med teaterambitioner som hon tar ut på fängelsebossen Frank i Marcus Jupithers gestalt, också han kommer till prinsens party. Jan Malmsjö är välfunnen som den uttråkade prins Orlofsky som gärna omger sig med vackra och unga dansöser. Helge Skoog är lysande i den komiska rollen som fängelsevakten Frosch. I ett scenbyte påpekar han att Operan håller på att bli interaktiv och då skall också publiken agera och sjunga en nyskriven ”Fångarnas kör”. Falke som hämnas ett fylleskämt iscensatt av von Eisenstein görs rätt konspiratorisk av Anders Larsson. Magnus Kyhle som notarie Blind har inte mycket att göra medan Emilia Feldt väl stöttar Avemo som Adèles syster Ida. Lägg så till att operans kör som vanligt både sjunger väl och är utmärkta som festprissar och partypinglor.
Före ouvertyren fylls ridån av champagnebubblor för att sedan bli en bildskärm som i realtid visar dirigenten Stefan Solyom och hovkapellet i full aktion.
”Läderlappen” är en skruvad story om en tid som är på väg mot avgrunden med finanskris och politisk katastrof. Allt går åt helvete, men under tiden är här en myckenhet av tomma poser, onaturliga dialoger, överdådiga dräkter, välsittande frackar, glada danser och – framför allt – välljud. Allt är glitter och yta. Publiken får vad den förväntar sig.

  Sthig Jonasson
   
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2010-02-01