Sthig Jonasson
Kamraterna, Kullhusteatern
Linda Kulle (Bertha) och Jens Ohlin (Axel) i Strindbergs "Kamraterna"

Jämsälldhetens sammanbrott på Strindbergs vis

Scen: Kullehusteatern
Pjäs: Kamraterna
Författare: August Strindberg
Bearbetning: Jan JOhanssesson
Regi: Anita Ekström
Kosym: Annely Persson, Ewa Wallin
Medverkande: Anne Kulle, Linda Kulle, Jens Ohlin


”Kamraterna” spelas den 5 och 6 augusti på Post och tullhuset, Eckerö, kl. 19.00. Innan man drar vidare till Sagalund, Kimito, den 8 Augusti. Speltid: 1 tim. 20 min.

I år gör Kullehusteatern sin årliga sommarturné med en tät, välspelad och mycket sevärd föreställning av August Strindbergs bittra ”komedi” ”Kamraterna” från 1888.
Strindberg dissekerar kamratskapets omöjlighet hos ett svenskt konstnärspar i Paris. Axel och Bertha har ingått ett avtal om kamratskap och försöker nu leva jämställt inom äktenskapets ram. Vad det egentligen innebär är litet oklart för dem båda. De har ingen insikt i konventionsrevoltens mening och idé. Trasigheten i Axels och Berthas förhållande är synlig för alla – bara inte för dem. Runt Axel och Bertha slår vännen (eller fienden, beroende på vem som talar om henne) Elin Abel allt snävare cirklar. För henne handlar det om makt – på ett mycket reellt plan – och hon är närmast maniskt besluten att hjälpa Bertha till den yttersta vinsten i maktkampen.
I könskampens spår utvecklas Bertha alltmer till en obehaglig parasiterande golddigger som Axel försörjer medan han avstår från att utveckla sitt eget konstnärskap för att hjälpa henne. Bertha tar konstlektioner, hyr modell och engagerar sig i kvinnokampen. Hon lever ett lyxliv som de inte har råd med. Samtidigt är Axel inte främmande för att ta till de urgamla manliga härskarmetoderna för att behålla den makt han inte har.
Den ekonomiska kontrollmakten har Bertha – Axel drar in pengarna, men Bertha sköter räkenskaperna och när Axel till sist avslöjar att hon fuskat med bokföringen försvarar hon sig med att hennes intjänade pengar är hennes – de har ingen gemensam hushållskassa. Här gäller det en ekonomisk kraftmätning lika väl som en estetisk.
Men det är då Axel och Bertha lämnar in sina tavlor till den prestigefulla Paris-salongen som kamratskapet bryter samman. Hur är det? Kan Axel glädjas om Berthas bild kom in på salongen medan hans refuserades? Och blir Bertha överlägset skadeglad? Äktenskapskrisen är ett faktum.
”Kamraterna” har en ironiskt komisk underton som passar ensemblen sällsynt väl. Linda Kulle har tagit ännu ett steg i sin utveckling som skådespelare. Hennes Bertha är medveten om sin skönhet och blir alltmer självsäker och dominerar elegant över Jens Ohlins Axel som är osäker, naivt beskäftig och ibland utbryter i verkningslös ilska, som enbart bekräftar hans sårade manliga stolthet. När bägge vill härska blir kärleken alltmer uttunnad.
Anne Kulles roll som den cyniskt manipulativa Elin Abel är som skriven för henne när hon självsäkert röker cigarill och dricker ur medhavd fickplunta medan hon hetsar Bertha att bara ta för sig och att inte ge något. Gång på gång upprepar Elin Abel att makt inte kan delas. Varför den inte kan delas förklarar hon aldrig, men i hennes rätt fyrkantiga värld handlar det om att befalla eller befallas.
Hos Strindberg ser Axel att kamratskapet inte fungerar i äktenskapet och lämnar Bertha. I Kullehusteaterns nyskrivna slutscen försonas Bertha och Axel för att göra ett nytt försök med jämlikheten. Det får Elin Abel att med en fnysning konstatera att så förljugen är inte ens Ibsen. Nej, kanske det. Men hur går det sedan? Kommer Bertha att fortsätta fuska med bokföringen och hushållskassan. Kommer Axel att fortsätta försörja familjen medan Bertha själv disponerar sin egen inkomst? Kommer Bertha överhuvud att vilja bidra till hushållskassan, nu när hon fått smak på makten?

Sthig Jonasson
Linda Kulle som Bertha i "Kamraterna"  
 
Linda och Anne Kulle i "Kamraterna".  
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2008-07-18