Sthig Jonasson
Tre kronor, Dramaten

Tre gånger Strindbergs kungadramer

Scen: Dramaten
Pjäs: Tre kronor: Gustav Vasa, Kristina, Gustav III
Författare: August Strindberg
Bearbetning: Vesna Stanisic
Scenografi: Rufus Didwiszus

GUSTAV VASA
Regi: Åsa Kalmér
Musik: Chrichan Larson
I rollerna: Torkel Petersson, Peter Viitanen, Emil Johnsen, Kristina Törnqvist, Kicki Bramberg, Magnus Ehrner, Per Mattsson, Per Svensson, Charlotta Jonsson, Mattias Silvell, Hulda Lind Jóhannsdóttir

KRISTINA
Regi: Jagos Markovic
I rollerna: Elin Klinga, Malin Ek, Björn Granath,Erik Ehn, Johan Holmberg, Pierre Wilkner, Camilla Cardell m.fl.

GUSTAV III
Regi: Maria Åberg
Koreografi: Dorte Olesen
I rollerna: Michael Nyqvist, Malin Güettler, Marika B Lagercrantz, Pontus Gustafsson, Mats Bergman, Sunil Munshi, Filip Alexanderson, Jon Karlsson, Per Graffman m.fl.

Spelas t.o.m. 27 april. Speltid: ca 4 timmar och 35 minuter

Dramaten, dvs huset vid Nybroviken i Stockholm, firar nu sitt 100-årsjubileum med tre av August Strindbergs historiska kungadramer som spelas på en enda kväll: Gustav Vasa, Kristina och Gustav III. Givetvis är alla tre pjäserna kraftigt bearbetade och nerstrukna till enaktare av dramaturgen Vesna Stanisic. Genom att ta bort en lång rad bifigurer och bihandlingar har hon gjort pjäsernas dramaturgi tydligare, ändå handlar det om teaterspel i dryga 4 timmar 30 min.
Gemensamt för de tre pjäserna är att Strindberg skildrar regenter som slits sönder av konflikten mellan personliga val och de officiella plikterna.

Gustav Vasa
Inledningsdramat Gustav Vasa, i regi av Åsa Kalmér, är ett prov på hur modern internationell teaterkonst kan te sig. Det dramatiska skeendet bryts gång på gång upp och kompliceras av anakronismer och ironier när män spelar kvinnor och kvinnor spelar män.
Torkel Petersson gör en viljestark men osäker, och närmast infantil, kung Gustav som hotas av både sina egna tvivel och av angrepp från de förutvarande vännerna i Dalarna och av Nils Dackes folkliga uppror i de sydliga provinserna som hotar staten. Peter Viitanen spelar den blivande kungen Erik XIV i färd med ett trotsigt fadersuppror och med en närmast litet ointresserad Göran Persson (Per Svensson) som alltid närvarande gunstlig och rådgivare.

Kristina
”Gustav Vasa” i den här tappningen känns inte helt lyckad det gör däremot kvällens andra enaktare Kristina.
Regissören Jagos Markovic låter drottningen bli en kvinna som krossas i skärningen mellan sitt krav på att vara fri och förväntningarna på henne som envåldshärskare för en stormakt. Men dramat handlar inte om politik: varken inrikes- eller utrikes- och Kristinas religiösa trosvånda märks knappast. Utan det handlar om en människas vilja att vara absolut fri och om denna frihets yttersta konsekvens.
Elin Klinga är fullkomligt lysande som drottningen som i sitt sökande efter en mening med sitt liv svikit alla – också sig själv. De övriga skådespelarna har huvudsakligen stödjande roller. Det gäller Malin Ek som drottningmodern, Gustaf II Adolfs änka, som ständigt gråter vid kungens grav och Pierre Wilkner som Karl Gustav, drottningens tafflige kusin och Sveriges framtida regent. Björn Granath gör ett utvecklat porträtt av den alltid lika korrekte och genomskådande Axel Oxenstierna medan Claes Tott (Erik Ehn) och Magnus Gabriel de la Gardie (Johan Holmberg) smider sina ränker.

Gustav III
Maria Åstrand har regisserat Mikael Nyqvist som kungen i finalpjäsen Gustav III. Iklädd röd skjorta och ridbyxor av svart lack blir kungen en trött maktspelare på gränsen till sammanbrott. Han strävar efter mer makt, men vill också vara i fas med samtidens idéer.
Det är en imponerande samling skådespelare som backar upp Nyqvist: Malin Güettler är en olycklig drottning som vill bli fri från sin man som hon inte bara föraktar utan också hatar. Per Graffman gör Armfelt till en obehaglig streber och Marika Lagercrantz ger liv åt den vidlyftiga och intriganta fru Schröderheim. Dessutom är Pontus Gustafsson kongenial som den ständigt ränksmidande generalen Pechlin. Sunil Munshis Anckarström är besatt av hat till Gustav och det vagt antydda motivet till hans mordlust ger en underton av oförrätter – kanske övergrepp.
Dramatens stora satsning på Strindbergs kungadramer är spännande, även om den har brister. Men nog är Elin Klingas tolkning av drottning Kristina sevärd.

  Sthig Jonasson

Fotnot:
Den historiska Christina föddes 1626 och blev regent 1632 sedan hennes far, Gustaf II Adolf, dött på slagfältet i Lützen. Hennes kungliga liv tog på intet sätt slut vid abdikationen på Uppsala slott den 6 juni 1654, det fortsatte i Rom dit hon kom som katolsk konvertit vid jultiden 1655. Hon mottogs tämligen kyligt av påve Alexander VII. Efter ankomsten till Rom tog hon namnet Christina Alexandra. Efter att ha blivit besviken på Roms religiösa liv blev hon djupt involverad i planerna på att erövra kungadömet Neapel och bli insatt som viceregent på livstid. Det skulle ha löst hennes ekonomiska problem, men planerna gick om intet.
Christinas förhållande till påvestolen var i början ganska spänt, men hon intrigerade flitigt i påvevalen under 1660- och 70-talen, vilket bl.a. ledde till att hennes gode vän Giulio Rospiglioni blev vald till påve och tog namnet Clemens IX. Vid två tillfällen besökte hon f.ö. Sverige bl.a. för resultatlösa förhandlingar om mer pengar. Christina avled 1689.

 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2008-01-14