Sthig Jonasson
Krig och fred, Stockholms stadsteater

Uttunnat mäktigt drama

Scen: Stockholms stadsteater, stora scenen
Teater: Krig och fred
Författare: Leo Tolstoj
Dramatisering: Helen Edmundson
Översättning: Einar Heckscher
Regi: Carolina Frände
Scenografi: Zofi Nilsson
Kostym: Sven Haraldsson
Medverkande: Shebly Niavarani, Tomas Bolme, Marika Lindström, Jonas Hellman Driessen, Rolf Lydahl, Liv Mjönes, Lotta Östlin Stenshäll, Lars Lind, Sven Ahlström, Sanna Krepper, Steve Kratz, Mats Qviström, Tina Råborg, Alexander Stocks och Rakel Wärmländer

Speltid drygt 4 tim.

Att flytta Leo Tolstojs storslagna och mäktiga romanbygge ”Krig och fred” till scenen är ett stort och vanskligt företag. Det märks tydligt på Stockholms stadsteaters inte helt lyckade mer än 4 timmar långa föreställning där handligen ofta är snårig för att inte säga ogenomtränglig. Romanen, som blev färdig 1869, berättar om den ryska aristokratins väg mot undergången med Napoleonkrigen som blodig fond. Tolstoj blandar romanens mer än 550 personers upplevelser med många sidor historiefilosofiska utläggningar coh med många sidor med fältslag.
Ur denna enorma textmängd fokuserar regissören Carolina Frände på kärleken möjlighet och omöjlighet i krigets skugga. I första akten dominerar adelns lyxliv på de enorma lantegendomarna med farsartade kärleksaffärer, förälskelser med häftiga passioner, dueller, fåniga soaréer och kvasifilosofiska grubblerier samtidigt som Napoleons oövervinnliga armé rycker allt närmare Moskva. Alla verkar lika omedvetna om hotet och de som drar ut i kriget har en romantisk föreställning om hjältedåd på slagfältet.
I andra akten överväger allvaret: Napoleon intar Moskva – den ryska hären svarar med att retirera och bränna ner staden. Nu når en annan och brutalare verklighet överklassen när krigsoffren bokstavligt talat kommer in i salongerna.
Ur myllret av människor lösgör sig de tre familjerna Rostov, Bolkonskij och Kuragin som gestaltade av utmärkta skådespelare räddar föreställningen från att kollapsa i baler och intriger.
Tomas Bolme spelar greve Rostov med tung auktoritet och Marika Lindström som den empatiska men letargiska grevinnan. Deras dotter den vackra Natasja, spelad av Liv Mjönes, väntar alltmer otåligt på att livet ska börja på riktigt. Och vad livet ställer för krav går långsamt upp för henne.

Shebly Niavarani gör Pierre Bezuchov som varit i Paris och anammat tidens nya idéer om frihet och rättvisa. Men han är litet av en udda figur utan social kompetens i de finare salongerna. Till dess han som oäkta son till Rysslands rikaste man ärver såväl titel som förmögenhet. Vad ska han sen göra med sitt liv? Hans beslutsvånda övergår i ett närmast maniskt agerande som slutar med att han drar ut i kriget som någon sorts sentida krigsturist. Pierre har också några dramaturgiskt onödiga drömsekvenser med den krigiske och självöverskattande Napoleon.
Furst Bolkonskij, utmärkt spelad av Lars Lind, håller den alltmer hotfulla verkligheten på avstånd med att brodera stolsitsar i petit point, medan hans son Andrej (Sven Ahlström) är främmande och vilsen inför den nya tidens krav. Han ångrar sitt giftermål och tror på det ädla och rättfärdiga krigets tappra hjältedåd. Andrej lämnar sin gravida hustru Liza (Rakel Wärmländer) som inte är lika övertygad om krigets nödvändighet, men döljer det bakom ett enerverande fnittrigt skratt – som om hon varken kan eller vill bli riktigt vuxen. Furstens dotter, den närmast neurotiskt religiösa och självutplånande Maria görs trolig av Sanna Krepper.
Till sist utmynnar hela föreställningen i ett medvetande om att kriget inte är någon säker konfliktlösare – nästa krig står alltid på tur.
Hur gör man då?

  Sthig Jonasson
   
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2008-09-07