Sthig Jonasson
Kärleksdrycken, Folkoperan
 
 

Operaelever tar för sig

Scen: Folkoperan
Opera: Kärleksdrycken
Musik: Gaetano Donizetti
Libretto: Felice Romani (efter Eugène Scribe)
Översättning: Folke Abenius
Regi: Claes Fellbom
Scenografi: Ger Olde Monnikhof
Kostym: Mats Lindberg
Koreografi: Per Sacklén
Musikalisk ledning: Joakim Unander
Sångare: Emilia Feldt, Kalle Leander, Mattias Olsson, Martin Rask, Sara Widén
Ensemble ur åk1 Kandidat
Folkoperans orkester

Kärleksdrycken spelas t.o.m. 9 april. Speltid ca 2 tim. 30 min.

Folkoperan låter sistaårselever från operaskolorna i Göteborg och Stockholm undersöka kärlekens irrgångar i Mozarts ”Figaros bröllop” och Gaetano Donicettis ”Kärleksdrycken”.
Göteborgarna sjunger ”Figaro” och Stockholmseleverna tar för sig ordentligt i ”Kärleksdrycken” när den inte så smarte Nemorino får sin åtrådda Adina.
Så här är det: Nemorino är en tönt som älskar Adina som i sin tur vill roa sig med så många som möjligt innan hon binder sig. Hon är inte mottaglig för Nemorinos kärleksförklaringar men faller för den välmedaljerade kommendanten Belcore som dyker upp i ett rökmoln ur källaren. Utklädd som en annan Mesfisto rullar så ”doktor” Dulcamara in och bland sina patentmediciner har han, mirabile dictu, också lägligt nog den mest formidabla kärleksdryck med obestämt innehåll – men dyr. När Nemorino dricker av sörjan blir han snabbt väldigt omsvärmad av tjejer och är både övertygad om sin oemotståndlighet och om dryckens förträfflighet. Adina är inte lika entusiastisk för Nemorinos nya erövringar. Så avslöjas vad tjejerna vet och vad de egentligen är intresserade av. Han har sålt en (förfärlig) skrotskulptur för en massa pengar. Nå, till slut blir alla nöjda: Nemorino får sin Adina och sergeanten Belcore flyttar till en ny förläggningsort tillsammans med sin pojkvän. Det är alldeles förtjusande.
Donizettis ursprungligt bonniga miljö i ”Kärleksdrycken” från 1832 har i den här uppsättningen flyttats till en odefinierad miljö, men nära i tiden. Spelet försiggår mot en fond där en tsunami krossar ett samhälle. Det ser ut som en tanke.
I en bel canto-opera skall det sjungas vackert och så görs här, men man får också se ett trevligt skådespelande som lovar gott inför framtiden. Nå, nu är sångarna inte några nykomlingar på scenen utan har en avsevärd rutin från andra uppsättningar att visa upp. Trots att de fortfarande håller på med sin utbildning.
Adina sjungs av Emilia Feldt stylad som en kaxig tonåring och hon kommer nog att längta bort när hon inte längre står ut med Nemorino – även om hon är kär just nu. Kalle Leander är alldeles utmärkt som den lättlurade tönten Nemorino. Martin Rask som kommendanten Belcore dominerar scenen och levererar några av operans sångliga höjdpunkter. Dessutom är han slemmigt listig när han lockar Nemorino att ta värvning som soldat för att ”få se världen”. Nemorino som behöver pengar till ännu en dos av Dulcamaras kärleksdekokt låter, givetvis, lura sig men räddas av Adina, som äntligen förstår vem hon är kär i.
Mattias Olsson som den inte helt ärlige men rätt charmige Doktor Dulcamara tar poäng genom glida in och göra eleganta piruetter på rullskridskor och på att spela över så att han framstår smartare än vad han är. Sara Widén gör det bästa av sin lilla, med betydelsefulla, roll som Adinas väninna, Gianetta. Utöver solisterna är kören, även de operaelever, också värd att kolla in.
Så bara för nöjet att låta sig roas på Folkoperan och inte drabbas av en enda galen sopran som dör i sista akten är ”Kärleksdrycken” värd ett besök. Och för att kolla in framtidens operastjärnor, förstås.

  Sthig Jonasson
   
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2011-03-18