Sthig Jonasson
Kalevala, Västanå teater i Berättarladan, Sunne

Mäktigt och magiskt hjälteepos

Scen: Berättarladan, Rottnerosparken, Sunne
Pjäs: Kalevala efter Elias Lönnrot
Översättning: Lars och Mats Huldén
Regi och manus: Leif Stinnerbom
Scenografi: Lars Jakob Jakobsson
Kostym: Inger Hallström Stinnerbom
Musik: Magnus Stinnerbom
Medverkande: Björn Söderbäck, Jakob Hultcrantz Hansson, Henrik Norlén, Ulrika Mannerfelt, Hanna Kulle, Nina Åkerlund, Christian Hillborg, Ola Stinnerbom
Musiker: Magnus Stinnerbom, Sophia Stinnerbom, Jonas Brandin, Klas-Anders Haglund, Christian Svensson/ Niklas Bertilsson
Dansare och statister
Spelas t.o.m. 16 augusti. Speltid: 3 tim. 30 min. Speltid 2 ½ tim.

 

Det finska hjälteeposet ”Kalevala” är inte någon ursprunglig sammanhängande berättelse, utan är ett resultat av läkaren och folklivsforskaren Elias Lönnrots idoga insamlingsarbete av folkligt traderade sånger under resor i Karelen under 1830 och 40-talen. Lönnrot ordnade Kalevala i 50 sånger och han diktade själv till där han tyckte så behövdes.
I ”Kalevala” berättas om kraftfull magi, om krig och våldsamma slagsmål, om hämnd, svek och drastiska kärleksäventyr. Här är allt möjligt för hjältarna. Av den här vackra och grymma nordiska sagan har Västanå teater gjort en musikalisk och dansant föreställning i Berättarladan i Rottneros. Både dansen och nyskriven musik av Magnus Stinnerbom gör magin synlig.
Regissören Leif Stinnerbom koncentrerar sig på mystiken, men han väjer inte heller för de brutala eller de komiska detaljerna. Scenografin är utstuderat enkel och ger skådespelare och dansare stort utrymme för snabb dans och nigande danssteg. Men kanske kunde inslagen av dans och akrobatik har varit något färre. Nu stoppar de ibland upp föreställningen utan att föra berättelsen framåt eller förklara det osagda. Ofta har historien ett så snabbt tempo att gestaltningen blir lidande.
”Kalevala” berättar om Väinämöinen, den främste bland hjältar och sångare, spelad av Björn Söderbäck som verkar gilla sin roll som ger honom tillfälle att spela ut hela sitt register av skämt och allvar. Dessutom är Väinämöinen inte någon odelat sympatisk figur. Han drar sig inte för att både ljuga och stjäla för att få vad han vill ha. Här finns också Jakob Hultcrantz Hansson som den liderlige Lemminkäinen som gärna slåss, men ännu hellre förför alla jungfrur som kommer i hans väg – men han ratar inte heller gifta kvinnor och änkor. Viktig för berättelsen är smeden Ilmarinen (Henrik Norlén) som mot löfte om Pohjas jungfru till brud smider Sampo, en vidunderlig kvarn som mal fram evigt välstånd med mjöl, salt och mynt. Men i första vändan blir Ilmarinen blåst på och av sin brud, men han ger sig inte utan vinner jungfrun med list och trolldom. Fast mest är männen storordiga och ganska korkade i jämförelse med de smarta, starka och listiga kvinnorna. Ulrika Mannerfelt gör den främsta av ”Kalevalas” kvinnor: Louhi, Pohjafrun, som har lika nära till våldsamheter som någon av männen. Louhi försvarar sin Sampo med vilka medel som helst, magiska lika väl som rent våld. Hon kommer till sista striden som en valkyria hämtad ur någon Wagneropera. Pohjas lockande jungfru spelas av Nina Åkerlund med gäckande självmedvetenhet. Där finns också Aino, Lemminkäinens mor, som Hanna Kulle gör till en kärleksfull och evigt förlåtande mor med ovanliga magiska kunskaper.
Även om man kan vara frågande inför enskildheter i ”Kalevala är den ett mäktigt kraftprov som har alla förutsättningar att bli ännu en framgång för Västanå teater som också är nybliven regionteater.

  Sthig Jonasson
   
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2009-06-21