Sthig Jonasson
Jeppe på berget, Stockholms stadsteater

Jeppe råkar illa ut - som vanligt

Scen: Stockholms stadsteater
Pjäs: Jeppe på berget
Text: Ludvig Holberg
Bearbetning: Lucas Svensson
Regi: Ole Anders Tandberg
Scenograf och kostym: Maria Geber
Ljus: SUTODAS
Medverkande: Leif Andrée, Frida Hallgren, Christer Fant, Sten Ljunggren, Ann-Sofie Rase, Emil Almén, Joakim Gräns

Speltid ca 1 tim. 50 min.

 

Ludvig Holbergs ”komedi” från 1724 ”Jeppe på berget” handlar om den alkoholiserade torparen Jeppe och hans äventyr i den finare världen.
I Stockholms stadsteaters nyskrivna uppsättning är Jeppe, som alltid, hunsad av alla i hans närområde: av grevens förvaltare som kräver honom på torparrendet och av hustrun Nille som skickar i väg honom för att köpa två flaskor såpa ”till priset av en”. Så att hon i lugn och ro kan var otrogen med slaktaren! På sin väg passerar Jeppe värdshuset och eftersom Jeppe är lättfrestad super han skallen av sig för Nilles såpapengar och slocknar.
När Jeppe vaknar upp iklädd elegant kritstrecksrandig kostym tror han sig vara död och i himlen (varför han skulle hamna där är inte helt klarlagt), men han är i själva verket utsatt för ett rått skämt av greven och hans illasinnade familj. Jeppe luras tro att han är greve och hans minnen av torparlivet är en dröm. Innan skämtet avslöjas hinner Jeppe med visa sig som en maktfullkomlig skitstövel och att våldta grevedottern.
Regissören Ole Anders Tandberg och dramatikern Lucas Svensson har förlagt pjäsen till ett snötäckt nutida Österlen med sin dryga lantadel. Det är inte så mycket kvar av Ludvig Holbergs ursprungspjäs. Lika bra det. Originalhistoria har idag inget att säga oss om människornas usla moral – den kan vi dagligen läsa om i tidningarna – och att driva med arbetarklassen och överklassen retar inte heller många.
Leif Andrées Jeppe är ingen sympatisk figur utan obehagligt självupptagen, skrytig och med dålig självuppfattning. Andrée är så övertygande som Jeppe att man känner den sura svettlukten från den aspackade alkisen. Frida Hallgren gör hustrun Nille våldsam och obehaglig. Så fort hon får tillfälle – eller anledning – spöar hon upp Jeppe med sitt basebollträ.
Stefan Ljunggrens greve är inte direkt ondskefull, utan bara en uttråkad adelsman som tycker sig behöva något att roa sig med. Osis att det skulle bli Jeppe. Ann-Sofie Rase lyser som grevedottern och är maniskt ful i mun, men ingen lyssnar i alla fall på henne. Hon har anledning vara bitter på fideikommisslagarna som gör henne arvlös. Det gäller också grevens yngste son som spelas av Joakim Gräns som omotiverat gör en imitation av Ernst-Hugo Järegårds utbrott över danskar i TV-serien ”Riket”. Det är inte bättre när storebror (Emil Almén), som är upphov till ”skämtet” med den utslagne Jeppe, gör en Hamletmonolog. Det är f.ö. flera inslag i pjäsen som är för mycket eller för fel. Det blir för många, mer eller mindre tydliga, referenser till bl.a. Hamlet, John Lennon, Wagner och Björn af Kleens uppmärksammade reportagebok från ”Jorden de ärvde” från 2009 som granskar den svenska lantadelns fideikommiss, dvs. äldste sonen ärver allt som tillhör ett gods.
”Jeppe på berget” är inte övertygande vare sig som teater eller som politisk satir över lantadelns förlorade heder. De är onödigt att övertolka det politiska budskapet och det är svårt att hitta pjäsens fokus. Om den blir ännu en av Stockholms stadsteaters publika framgångar är det tack vare Leif Andrée.

  Sthig Jonasson
   
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2001-09-04