Sthig Jonasson
Jason och Medea (Il Giasone), på Drottningholms Slottsteater

Mytiskt drama för första gången på svensk scen

Scen: Drottningholms Slottsteater
i samproduktion med Operahögskolan i Stockholm
Opera: Jason och Medea (Il Giasone)
Musik: Francesco Cavalli
Libretto: Giacinto Andrea Cicognini
Regi: Deda Cristina Colonna
Scenografi: Ottavio Anania
Dirigent: Mark Tatlow
Sångare: Conny Thimander, Staffan Liljas, Maria Sanner, Sara P Eriksson, Staffan Liljas, Richard Hamrin, Jens Persson, Randi Røssaak, Kristofer Lundin
Tjuren: Joseph Macrae Ballantyne
Drottningholmsteaterns Orkester
Speltid: ca 3 tim. 10 min.

I samarbete med Operahögskolan spelar nu Drottningholms slottsteater Francesco Cavallis opera ”Jason och Medea” (Il Giasone) från 1649. Den spelas för första gången i Sverige och bygger på den antika myten om hjälten Jason och drottning Medea.
Myten är redan i sig själv snårig med flera bihandlingar och Cavallis librettist Giacinto Andrea Cicognini har inte gjort mycket för att förenkla historien. Det handlar alltså om hjälten Jason som av oklara orsaker får i uppdrag av Tessaliens kung att hämta det gyllene skinnet som vaktas av en skräckinjagande tjur. Jason älskar Medea, men har sedan tidigare barn med drottning Isifile dessutom har han varje natt ett hemligt kärleksmöte med en okänd kvinna. Medea, älskar Jason, men är ivrigt uppvaktad av Egeo.
Efter ruskiga förvecklingar med misslyckade mordförsök slutar det hela med att Jason går tillbaka till Isifile och Medea gifter sig med Egeo.
Drottningholms konstnärlige ledare Mark Tatlow har tillsammans med Operahögskolans elever fått till en underhållande uppsättning med litet spexartat spel och ett väl fungerande ensemblespel där sångarna har ett passande ironiskt förhållningssätt till historien. Att några av aktörerna bär masker antyder ett commedia dell´arte som var operans ursprung.
Jason är ursprungligen en kastratroll som nu görs av alten Maria Sanner i en nyanserad tolkning av hjälten som inte är särskilt pigg på att kriga och hans erövring av det gyllene skinnet är knappast något storverk. Nej, Jason föredrar erotiska erövringar. Sara P. Eriksson är en intensiv och svartsjuk Medea som utan vidare planerar mord på sin rival Isifile, som sjungs av Randi Røssaak. Isifile är med rätta upprörd över Jasons svek och klarar sig från Medeas mordplaner av en slump – eller därför att Jason är otydlig i sin ordergivning. Randi Røssaak gör också en spjuveraktiv Amor som i operans början käftar med Sara P. Erikssons Sole om vem som skall gifta sig med vem. Bra är Staffan Lilja som Isifiles sändebud Oreste som skall söka rätt på Jason och föra honom till Isifile. Kristofer Lundin är också bra som Egeo som älskar Medea och som räddar henne när hennes mordplaner på Isifile går snett och drabbar henne själv.
I rollen som amma utstyrd med voljär på huvudet och iförd foppatofflor görs av Richard Hamrin fullständigt naturligt. Den stammande puckelryggen Demo är föreställningens uttalat komiska roll – enligt idén att någon kroppslig skavank är komisk – görs utmärkt av Conny Thimander som har ett nära samspel med sin handdocka som ofta har en egen uppfattning om vad som är bäst att göra i kritiska situationer.
Problemet är att regissören Deda Cristina Colonna inte har lyckats få upp tempot i Cavallis långa recitativ som följs av nya recitativ. Agerandet blir mest spring över scenen och faktiskt ganska enahanda, även om Sara P Eriksson (Medea) och Randi Røssaak (Isifile) vet att ta för sig. Egentligen är ”Jason och Medea” en seg historia som har intresse som operaarkeologisk utgrävning, även om triangeldramat (här Jason-Medea-Isifile) alltid är aktuellt och har bäring också i vår tid.

  Sthig Jonasson
   
   
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2012-06-10