Sthig Jonasson
Jane Eyre, på Dramaten

Skådespel som överbryggar drygt 160 år. Från roman till teater

Scen: Dramatens lilla scen
Pjäs: Jane Eyre
Författare: Charlotte Brontë
Dramatisering: Martina Montelius
Regi: Ellen Lamm
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Musik: Ivan Monthan och Hanna Stenlund Monthan
Medverkande: Julia Dufvenius, Michael Nyqvist, Thérèse Brunnander, Nadja Weiss, Björn Granath, Pontus Gustafsson, Kicki Bramberg, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Basia Frydman
Såpeltid ca
2 tim. 45 min.

Systrarna Brontë, Charlotte, Emily och Anne, har under decennier fascinerat den litterära världen. Deras sammanlagda litterära produktion är inte så stor till antalet titlar – men till kvalitet. Till systrarnas mest kända verk hör Emilys ”Svindlande höjder” från 1847 och Charlottes ”Jane Eyre” som också utkom 1847.
”Jane Eyre” skildrar en ung kvinnas väg till mognad och självständighet under den viktorianska eran då dubbelmoralen var en hämmande realitet för många människors frigörelse. Jane Eyre är en föräldralös flicka som först hamnar hos släktingar där hon minst av allt är välkommen. Därifrån skickads hon till en intenatskola där hon, utan att brytas ner, terroriseras av lärarna. Slutligen hamnar hon som guvernant på godset Thornfield där den märklige herr Rochester härskar över sitt mörka förflutnas hemligheter.
På Dramatens lilla scen spelas nu ”Jane Eyre” i dramatisering av Martina Montelius och i regi av Ellen Lamm. Den spelas närmast som en romantisk saga genomströmmad av passion. Julia Dufvenius som Jane Eyre är intelligent och snabbtänkt, trotsig och arg – mest på världen – och passionerad med stark integritet. En sådan kvinna skrämmer och är ett hot mot hierarkin på Thornfield, men efter några meningsutbyten – som alla hålls på en mycket civiliserad nivå – drabbas herr Rochester av kärlek till Jane trots hennes irriterande vana att ifrågasätta honom.
Michael Nyqvist gör en nedtonad Rochester men med en inneboende eld som avslöjas stegvis. Nyqvist är utomordentlig som fyrkantig överklass som också verkar vara socialt handikappad och utan förmåga att tänka i andra banor än sina egna. Hans frieri till Jane är en underbart tafflig scen.
De övriga skådespelarna gör en hel rad roller med några lyckade miniporträtt. Basia Frydman är alldeles bedårande söt som den livliga och bortskämda Adèle, Janes elev på Thornfield. Obehagliga är Björn Granaths sammetsklädde lille elake kusin John och Hulda Lind Jóhannsdóttir som Janes moster som sände henne till den ruskiga skolan och som ännu inför döden hatar henne.
Hotet mot Janes lycka är Rochesters ouppklarade förhållanden: dels med hans tilltänkta brud, Blanche, hämtad från den verkliga överklassen och hans hustru, en mordgalen kvinna som han håller fången slottsvinden. Nadja Weiss spelar båda som om de var sprungna ur samma rotskott. Rochester dras oemotståndligt till dem alla.
Till den lyckade helheten bidrar Magdalena Åbergs fantasieggande scenografi med tunna tygväggar där ljus och perspektiv växlar. Den är en tygtunnel, som längst bort har en dörr, som inte leder någonstans. Det påminner om en fiskeryssja där Jane är fångad. När hon vrider sin näsduk så vrids också rummet. Men någon reell förändring sker inte förrän godset eldhärjas och Jane kan möta Rochester på jämlik nivå.
”Jane Eyre” är en pjäs som överbryggar drygt 160 år – från roman till teater – genom skådespel på hög nivå.

  Sthig Jonasson
   
   
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2009-12-09