Sthig Jonasson

Höstsonaten, Dramaten


Man går inte opåverkad från Dramaten

Scen: Dramaten
Föreställning: Höstsonaten

Text: Ingmar Bergman
Bearbetning: Staffan Roos och Magnus Florin
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Kostym: Nina Sandström
Medverkande: Marie Göranzon, Maria Bonnevie, Livia Millhagen, Johan Holmberg

Spelas t.o.m. december 2009. Speltid: ca 1 tim. 50 min. 2 tim. 25 min.

Ingmar Bergmans film ”Höstsonaten” från 1978 är en mäktig mor-dotter-uppgörelse där åratals försummelser skall redas upp på en enda dag. Nu har Stefan Larsson satt upp Bergmans kammarspel på Dramatens stora scen med självlysande spel av Marie Göranzon och Maria Bonnevie. ”Höstsonaten” är laddad med plågsamma anklagelser och känsloutbrott i mötet mellan mor och dotter som aldrig förstått varandra – och som kanske inte heller vill försöka förstå.
I ”Höstsonaten” återser Charlotte, en världskänd konsertpianist med mycket stort ego, efter sju års turnerande sina två barn: Eva, som, utan kärlek, har gift sig med prästen Viktor, och den svårt handikappade Helena som bor hos dem i prästgården. Mor och döttrar har aldrig haft någon vidare bra kontakt och mötet i prästgården bryter samman vid en nattlig uppgörelse där Eva anklagar sin mor för att hon alltid satt sitt arbete och sin karriär före familjen. Charlotte har aldrig funnits till varken för Eva eller för Helena, så fort hon känt sig hotad har hon flytt till sin konst. För Charlotte blir musiken närmast en religiös rit när hon försöker förklara konstskapandets villkor för Eva som är så förblindad av sin aversion – för att inte säga – hat mot modern att hon inte verkar lyssna. Frågan Charlotte ställer är hur mycket måste en konstnär offra för att orka vara just konstnär: Hur mycket försakelse och ensamhet är konsten värd? Charlotte blir ett offer för sig själv när hon inte vill se sin skuld i den dysfunktionella familjens sammanbrott och hon förtränger att hennes nye man förför den sjuka Helena.
På morgonen efter uppgörelsen flyr Charlotte till nästa stora engagemang. Marie Göranzons Charlotte är rätt osympatisk i sina självupptagna krav på att få helt ägna sig åt Konsten. Liksom aktrisen Arkadina i Tjechovs pjäs ”Måsen” är hon en hård kritiker av sitt barns prov på ett konstnärligt skapande. Men Göranzon låter en tragisk underton bryta fram i Charlottes begynnande insikt om att livet kanske inte bara är konsertsalar och publikens applåder. Charlotte må vara osympatisk, men hon är mänsklig i sin nakna ångest. Men hon är inte lamslagen – för henne fortsätter livet som en kulturens kringresande cirkusartist. Det är hennes enda chans, om hon låter känslorna komma ikapp sig skulle hon gå under.
Maria Bonnevies Eva låter sin ilska explodera i ett allt tydligare hat över att modern svek henne och systern när de var små. Och hon fortsätter att svika dem. Men det är en insikt som inte verkar ha några moraliska aspekter. Eva försöker förstår sammanhangen och varför hon har blivit sådan hon nu är. Och varför hon inte kan älska Viktor. Hon vill inte försonas – hon vill förstå.
Livia Millhagen och Jonas Holmberg ger i korta scener viktiga bitar till den förgiftade relationen mellan Charlotte och Eva. Millhagen spränger scenrummet och det realistiska anslaget när Helena kliver in och ur sitt funktionshinder. Hon reser sig och drar själv undan sin rullstol när hennes scener är spelade. Det är skickligt att bara med kroppsspråket tolka Helens längtan efter sin mor och hennes oändliga känsla av att blivit sviken ännu en gång när Charlotte lämnar prästgården på morgonen utan att ens ha tänkt på att ta farväl. Johan Holmbergs Viktor ger Eva all den kärlek han är mäktig, men det är inte nog. Och i Charlottes värld räknas han inte.
”Höstsonaten” är en stark föreställning som man inte går opåverkad från.

  Sthig Jonasson




 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2009-11-18