Sthig Jonasson
Hagmans konditori, Intiman

Nostalgitripp för 60+are

Scen: Intima teatern, Stockholm
Föreställning: Hagmans konditori. En revyretro med kaffesmak
Manus och regi: Claes Eriksson
Regiassistent: Kerstin Granlund
Scenografi: Rolf Allen
Kostym: Ulrika Wassén
Koreografi: Lisa Alvgrim
Medverkande: Per Fritzell, Knut Agnred, Anders Eriksson, Jan Rippe, Pernilla Emme
Dansare: Terese Ewaldsson, Susanna Holm, Sara Lehmann, Michael Jansson och Anders Wängdahl
Den Ofattbara Orkestern XL (dvs två extra saxar)
Spelas t.o.m. 3 mars. Speltid ca 2 tim. 30 min.

 

Claes Erikssons ”revyretro med kaffesmak” ”Hagmans konditori” har flyttat från halvannat års succéspelning i Göteborg till Intiman i Stockholm. På scenen står After Shave tillsammans med Anders Eriksson uppbackade av Pernilla Emme, Den Ofattbara Orkestern och fem dansare. Claes Eriksson har skrivit och regisserat med Kerstin Granlund som regiassistent.
Det har blivit en ömsint skrattspegel med hög igenkänningsfaktor för alla 60+-are. Där scenografi, kläder, dans och inte minst musiken väcker minnen.
Showen börjar i en modern coffeeshop dit Anders Eriksson (spelad av Jan Rippe) kommer för en kopp (kok)kaffe och en napoleonhatt. Inget ingår i coffeshoputbudet. Så småningom kommer ytterligare tre herrar in för en kaffe. De är Jan Rippe (spelad av Per Fritzell), Per Fritzell (spelad av Knut Agnred) och Knut Agnred (spelad av Anders Eriksson) – det blir lätt förvirrat. De visar sig vara gamla vänner som inte setts på femtio år och upptäcker snart att kaffebaren är deras gamla favoritfik som blivit övermodernt. Det är klart att de börjar minnas och kaffebaren förvandlas inför våra ögon till 1950-talets Hagmans konditori med kokkaffe och burkar med småkakor och själv går de tillbaka till sin egen tonårstid.
Upplagt för en underhållande nostalgisk tur. Den som är uppvuxen i en småstad och i rätt ålder känner lätt igen sig. Så var det då med en Wurlitzer – alla fik hade en jukebox av just det märket – laddad med skivor som ”King of the road” och ”Diana” med Paul Anka. Här är det sång, dans och en massa kaffe när gamla dängor återkommer med nya texter.
På 1950-talet var framtidsdrömmarna ljusa och man pratade om den senaste moppen och senaste John Wayne-filmen på Saga – jag själv minns att även tjejer var ett godtagbart och ofta förekommande ämne för utläggningar. De var spännande, litet ofattbara och oförutsägbara.
Showens första akt kan tyckas litet seg med ett alltför långt medley med tio låtar om tjejer som dras rakt av. Det blir alltför mycket – även om det är mycket bra gjort. Efter paus är tonen litet annorlunda. Om man är uppmärksam så kan man hitta både Kafka och Heidegger bland alla sång- och dansnummer.
I hela showen glänser ”dansarna” som alla är kompletta musikalartister. Det är musiknumren som är behållningen i "Hagmans konditori", någon handling finns överhuvud inte.
Scenografen Rolf Allan har skapat en fyndig scenografi med exakta detaljer. Så såg det ut på mitt eget stamlokus i Kumla mot slutet av 1950-talet. Koreografen Lisa Alvgrim har hittat det mest tidstypiska för popdansen på 1950-talet, liksom Ulrika Wassén har gjort med kläderna – visst minns man tjejernas rundskuurna kjolar.
Till slut är herrarna tillbaka i nuet när den flashiga kaffebaren har konkat när det modernaste blivit omodernt på fyra månader. Då har Hagmans konditori återuppstått när fru Hagmans dotter, fröken Hagman (Pernilla Emme), tagit över med vanligt kaffe och småkakor.

  Sthig Jonasson

 

 
 
 
   
   
  © Sthig Jonasson
Foto: Sthig Jonasson

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2012-01-08