Sthig Jonasson
Guys and Dolls på GöteborgsOperan

Konflikten mellan Gud och mammon i musikaltappning

Scen:GöteborgsOperan
Musikal: Guys and Dolls
Musik och sångtexter: Frank Loesser
Manus: Jo Swerling och Abe Burrows (baserad på Damon Runyons berättelser)
Översättning: Hasse Alfredson
Regi och bearbetning: Hans Berndtsson
Scenografi: Mikael Varhelyi
Kostym: Jaana Fomin
Koreografi: Gunilla Olsson Karlsson
Dirigent: Nick Davies
Medverkande: Evelyn Jons, Timo Nieminen, Anna-Maria Hallgarn, Erik Gullbransson, David Lundqvist, Anders Wängdahl, Tobias Ahlsell, Michael Jansson, Ingahlill Gauffin Wagelin, Mikael Simlund, Björn Thudén, Susanne Albertus, Sleiman Aoun, David Inghamn, Karolin Funke, Mio Netzler, Marcus Liljedahl, Mikael Johansson och många fler

Spelas t.o.m. 28 mars 2010.

GöteborgsOperans uppsättning av Frank Loessers musikal ”Guys and Dolls” utspelas i New York på 1950-talet med ficktjuvar, horor, hallickar, bortkomna turister och kändisar som Marilyn Monroe med baseballspelaren Joe DiMaggio. I den här tveksamma miljön har frälsningssoldaten Sarah Brown tagit som sin uppgift att rädda förtappade själar från tärningsspelet.
Det går inte något vidare.
Så träffar Sarah gamblern Sky Masterson som oförsiktigt har slagit vad om att han kan locka med sig henne till Havanna. (Det här var före Castro när Havanna var drömmen för alla hålligångare.) Sky får med sig Sarah när han lovar att samla syndare och spelare till hennes nattöppna, men nerläggningshotade, frälsisstation. Mot sin vilja blir Sky (givetvis) kär i Sarah (och vise versa). Under tiden letar spelarrangören Nathan Detroit febrilt efter en lokal där han kan ordna ett tärningsspel, samtidigt som han försöker att hålla sig undan från det giftermål hans fästmö sedan fjorton år(!), nattklubbsentertainern Miss Adelaide, så häftigt åtrår.
Den gamla konflikten mellan Gud och mammon i musikaltappning är här nedtonad till förmån för intresset att få ihop de två paren. Det är trevlig underhållning men i första akten blir det för mycket nummerrevy som stoppar upp handlingen. Den andra akten flyter snabbare med många toppnummer, särskilt är masscenerna medryckande. Timo Nieminen gör en utmärkt, men litet lågmäld och nedtonad Sky Masterson. Hans rykte i spelarkretsar är rätt obegripligt. Då är den från Chicago inreste ”scoutledaren” Big Jule, utmärkt spelad av Mikael Simlund, mer obehaglig och farlig. Den skönsjungande Evelyn Jons tar vara på alla möjligheter i den tacksamma rollen som Sarah Brown, som vill frälsa världen från det fördärvliga tärningsspelet. Hon utvecklas från frälsningsfundamentalist till en mer vidsynt frälsningssoldat med bara små moraliska betänkligheter. I de första sångnumren plutar hon buttert mot Sky, men hon säkrare på Kuba kommer hon loss på allvar. Hon har sedan bara litet dåligt samvete. Den nödvändiga spänningen mellan Sky och Sarah infinner sig inte förrän efter hemkomsten från Kuba, men då gnistrar det.
Erik Gullbransson prickar in komiska poäng i sin roll som Nathan Detroit ju längre det går utan att han får tag i någon spellokal. Riktigt underhållande blir han när han försöker fördröja det oundvikliga giftermålet med Miss Adelaide. Föreställningens motor är Anna-Maria Hallgarn som den snörvlande, hostande och giftaslystna bimbon Miss Adelaide. Hon gör stor show av alla sina nummer. Utan henne skulle ”Guys and Dolls” vara betydligt tråkigare.
Vid sidan av de fyra stora rollerna finns också Nathans trogna fixare ur begåvningsreserven: Gottigottgott, Benny och Rostiga Charlie som görs av David Lundqvist, Anders Wängdahl och Tobias Ahlsell. De är otroligt samspelade i sina nummer och om man har ögonen med sig ser man hur David Lundqvist rycker duken från en bricka med drinkglas – och de står kvar. Tvångskommenderad till Frälsningsarmén drar han upp den gospelinspirerade ”Sitt ner, du välter vår båt” till fullt ös. Se det är ett riktigt frälsningsmöte om än syndarna kommer dit för att de förlorat på det eviga tärningsspel. Bra är också Michael Jansson som Häst-Harry med en mycket speciell utstrålning, liksom David Inghamn som den fåfänge konferencieren. På frälsissidan bryter sig ingen ut ur kollektivet, men Susanne Albertus får i alla fall något utrymme att utveckla sin ampra frälsningsarmégeneral.
Regissören Hans Berndtsson och koreografen Gunilla Olsson Karlsson har lyckats integrera dramatik, sång och dans till ett rätt angenämt helt. Till det intrycket bidrar också Jaana Fomins precisa 50-talsmode med Diordräkter och gangstersvidar. Dessutom är den stora ensemblen imponerande i sin dansanta timing till Frank Loessers musik som konstigt nog inte har någon riktig hit i just den här musikalen. Redan nu kan man här ana sig till framtidens musikalstjärnor.
Hasse Alfredsons översättning är fyndig, men tärningsspel ingår inte i den svenska spelkulturen. Vi är mer hemma med poker och kort än med tärningar. Så när Alfredson, alldeles riktigt, kallar tärningsspelet att ”kasta ben” låter det närmast töntigt.
Scenografin är lyckad och ger en känsla av Broadways barer, gator och skumma tillhåll lika väl som av frälsningsarméns lokal på en bakgata och en glassig nattklubb i Havanna. Häpnadsväckande är när en nerlagd tunnelbanestation kommer upp ur operans tydligen omfångsrika källare och blir en riktig spelhåla. Det är mycket exotiskt, nu när spel och dobbel blivit rumsrent och flyttat till flotta kasinon.
GöteborgsOperans ”Guys and Dolls” är en underhållande, sevärd musikal som tar ut svängarna ordentligt.

  Sthig Jonasson
Fotnot.
Det där med tärningsspel som synd är en aning problematiskt. I Bibeln, Apostlagärningarna 1:23 – 25, berättas hur apostlarna utsåg efterträdaren till Judas genom att kasta lott mellan Josef Barsabas (kallad Justus) och Mattias. En valprocess som ibland avbildas som tärningsspel. Mattias vann.
 
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2009-10-28