Sthig Jonasson
Grease på Göta Lejon
 
 

Sverigeversionen av musikalsuccén

Teater: Göta Lejon, Stockholm
Musikal: Grease – Den svenska versionen
Upphovsmän: Jim Jacobs och Warren Casey
Översättning och bearbetning: Anders Lundin
Regi: Hans Marklund
Scenografi: Mikael Varhelyi
Ljus: Linus Fellbom
Kostym: Magnus Flobecker
Koreograf: Cherie Hampto
n
Kapellmästare: Kristofer Nergårdh
Medverkande: Marie Serneholt, Sebastian Karlsson, Kristoffer Hellström, Sara Sommerfeld, Gustav Karlberg, Annika Herlitz, Anton Lundqvist, Nour El-Refai, Robert Carlsson, Janet Leon, Claes af Geijerstam, Ewa Fröling, Jakob Andréas, Ulrika Liljeroth m.fl.
Speltid ca 2 tim. 30 min. m.fl.

Man skulle kunna säga att ungdomsmusikalen "Grease – Den svenska versionen" som just nu spelas på Göta Lejon, handlar om unga människors frigörelse och om balansgången att passa in i gruppen och ändå behålla sin identitet. Men man kanske inte skall övertolka en stunds verklighetsflykt till ett lyckligt, mycket lyckligt, 1950-tal. Fast då spred sig moralpaniken bland medelåldringarna över raggarupplopp och lössläppt tonårssex.
Handlingen utspelas i Stockholmsförorten Farsta, men det skulle kunna vara i vilken halvstor stad som helst: Det är hösttermin 1959 på läroverket med tuffa killar och coola tjejer. Danne är kung i killgänget T-Birds som har sin feminina motsvarighet i ”Lux-brudarna” – efter Lux, tvålen som nio filmstjärnor av tio tvättade sig med medan killarna mest kör med Brylcreem. Danne har haft en oskyldig sommarflirt med överklasstjejen Sanna. Men när hon börjar i hans plugg på höstten drar han sig undan därför att hon inte är tillräckligt häftig och cool för att passa hans image.
Rollen som Danny görs av Sebastian Karlsson som kan sjunga men har svårare med dansen och skådespeleriet. Han har dessvärre inte mycket till understödd av Marie Serneholt som den pryda, prydliga och prudentliga Sandy. Hon sjunger bra, men tar inte riktigt för sig och hamnar ofta på mellanhand. Eftersom Sanna är allvarligt kär så hottar hon till sig både för att vinna Danne och för att komma ifrån präktighetsrollen. I sista scenen har hon lagt av sin gulliga klänning och sin lika gulliga frisyr, nu gäller snäva svarta glitterleggings och tuff frisyr.
Det är i birollerna som de intressanta figurerna finns, kreerade av en rad unga, men rutinerade, artister. I T-Birds märks Gustav Karlberg som Ludde och Anton Lundqvist som Rolle. Kristofer Hellström gör Knicken som har det svårt med mansrollen och Robert Carlsson gör sin Sune till en rätt rörande figur. Lux-brudarna är egentligen häftigare med Sara Sommerfelds frispråkiga Doris som sprider blandade bitskheter runt sig. Nour El-Refai har exakt tajming i sina repliker som den inte allför smarta Jill. Medan Annika Herlitz och Janet Leon beter sig nästan som äkta tonåringar på 1950-talet. Mindre väsen av sig gör Claes af Geijerstam som Nalens frenetiske lekledare och Ewa Fröling som den lätt alkoholiserade fröken Lund som stöter på Sune och illtrivs bland förortskidsen.
Med Linus Fellboms säkra ljussättnign, Mikael Varhelyis scenografi, Magnus Flobeckers tidstypiska kläder och Cherie Hamptons litet enkla koreografi som får dansnumren att verka mer säkra och avancerade än vad de är, så blir slutresultatet i alla fall inte så illa.
Visst är ”Grease – Den svenska versionen” en bagatell, men den framförs lekande med en stor och spelglad ensemble även om det aldrig slår gnistor om Sebastian och Marie. Sångnumren sitter bra, men man hade kunnat stryka ordentligt i första aktens dialog för att få mer fart på den litet sega föreställningen.

 

  Sthig Jonasson
   
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2010-02-07