Sthig Jonasson
I väntan på Godot, Stockholms stadsteater

Fruktlös väntan utan slut

Scen: Stockholms stadsteaters stora scen
Pjäs: I väntan på Godot
Författare: Samuel Beckett (översättning av Magnus Hedlund)
Regi: Thommy Berggren
Scenografi och kostym: Alarik Lilliestierna
Skådespelare: Mikael Persbrandt, Johan Rabaeus, Peter Andersson, Ralph Carlsson, Ingvar Hirdwall
Spelas t.o.m. 14 juni. Speltid ca 3 tim. 15 min.

I Samuel Becketts pjäs ”I väntan på Godot”, på Stockholms stadsteater, är den hopplösa och fruktlösa väntan det enda säkra tillståndet. I pjäsen finns ingen tid och ingen handling bara ruinerna – eller knappt ens det – av en historia om två människor som väntar på en tredje som aldrig dyker upp.
De hemlösa luffarna Vladimir (Didi) och Estragon (Gogo) återses på landsvägen efter natten och fortsätter med ett änd- och meningslöst samtal medan de väntar på Godot, som de hoppas skall göra deras liv meningsfullt – oklart hur. Han dröjer och Didi och Gogo pratar och väntar. De avbryts av Pozzo som kommer in med sin slav Lucky i ett långt rep. Pozzos råa förtryck av Lucky får Didi och Gogo att uttrycka en liten protest, men Pozzo får dem att inse att det är han och inte Lucky som är den lidande. Sedan herre och slav dragit vidare fortsätter väntandet, tills en pojke meddelar att herr Godot inte kommer just denna dag – men i morgon kommer han säkert.
I andra akten blir tonen mörkare när Didi och Gogo efter ännu en natt, av många, fortsätter med livsprojektet: att vänta på Godot. När Pozzo och Lucky åter kommer förbi är Pozzo en blind, hjälplös stackare som bönar om hjälp, men han är fortfarande lika hänsynslös mot Lucky. När pojken kommer och meddelar att herr Godot inte kommer denna dag heller bestämmer sig Didi och Gogo för att gå, men de kommer ingenstans. De har ingen möjlighet att avbryta sin väntan, de förmår inte ens att hänga sig – repet för klent. Men kanske i morgon.
Beckett påstår inte att tillvaron är meningslös, han snarare mediterar över ett universum utan mening där meningslösheten döljs med meningslösheter. På Stockholms stadsteater har regissören Thommy Berggren valt att spela ”I väntan …” som en svart dystopi. Det spelar då ingen roll hur många revykonster Didi och Gogo än gör – situationen är ändå hopplös.
Skådespelarna på Stockholms stadsteater excellerar i koncentration, precision i spelet, behärskning av kroppsspråket och ett tätt samspel som ytterligare markerar deras rollers kontaktlöshet. Mikael Persbrandts Didi har problem med prostatan och springer ofta ut i kulissen för att kissa samtidigt som han försöker upprätthålla ett sken av social status. Didi inser att de måste vänta tills Godot kommer och i med den insikten glider han ständigt undan de stora känslorna. Didi nöjer sig med några patetiska och fruktlösa flyktförsök. Johan Rabaues Gogo är mer rastlös och vill gå, men stannar alltid kvar. Han går närmast steglöst från att vara skyddslös och litet synd om till en genomskådande illusionslöshet. Den inbäddade konflikten mellan Didi och Gogo och deras oförmåga att nå varandra är här, men deras inbördes styrkeförhållande är i ständig växling. Genom sin frånvaro är Godot ständigt närvarande, men Gogo och Didi har inte alltid väntat vid askhögen med det stendöda trädet. I korta repliker avslöjar de fragment av sitt tidigare liv tillsammans. Inte heller det var bra.
Pozzos och Luckys uppdykande bryter väntetidens monotoni, men sätter inte igång någon handling. De har ingen dramaturgisk funktion, men de tillför pjäsen en etisk dimension. Pozzo (Peter Andersson) är en människa som blandar sitt maktutövande med självömkande sentimentalitet och en snabbt övergående vänlighet. Lucky (Ralph Carlsson) är stum till dess han i en lång monolog låter en ström av ord skölja över de ömsom förbluffade ömsom uttråkade Didi och Gogo. Monologen skär genom föreställningen som plötsligt och för en kort stund blir märkligt och mäktigt innehållsrik av Luckys osorterade kökkenmödding med tomma ord, allvar, poesi, osmält vetenskap, strunt, komik och förvirring.
När pojken (Ingvar Hirdwall) kommer och berättar att herr Godot inte kommer idag heller är han en vithårig åldring som har varit med lika länge som Gogo och Didi och hela tiden med samma replik.
Föreställningen slutar med en grimasch när Didi och Gogo dansar till änkevalsen ur operetten ”Glada änkan” – alla sorglösa operetters operett.
”I väntan på Godot” är en svart föreställning som plockar ned den filosofiska frågan om människans existens till individnivå.
Det är sevärt, mycket sevärt.

  Sthig Jonasson
   
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2009-04-27