Sthig Jonasson
Glada änkan, Folkoperan

Operetten som överlever feministisk plakatteater

Scen: Folkoperan, Stockholm
Operett: Glada änkan
Musik: Franz Lehár
Libretto: Victor Léon och Leo Stein
Översättning: Jan Holmgaard
Bearbetning och ny dialog: Malin Axelsson

Regi: Suzanne Osten
Scenografi: Magdalena Åberg
Kostym: Maria Geber
Koreografi: Thomas McManus
Dirigent: Joakim Unander
Medverkande: Paula Hoffman Fröling, Fredrik Lycke, Miriam Ryen, Nikola Matisic, Sara Jangfeldt, Josephine Wilson, Jakob Högström,
Samuel Jarrick, Linus Flogell, Alexander Niclasson, Lars Johansson Brissman
Barnet: Emelie Jonsson

Grisetter: Maria Munkesjö, Alexandra Frid, Susanna Sundberg, Maria Johansson, Andrea Hagman, Ulrika Skarby, Conny Thimander
Spelas t.o.m. 16 november. Speltid ca 2 tim 15 min.

 


Suzanne Ostens version av operetten "Glada änkan" på Folkoperan har blivit ett feministiskt manifest, visserligen med samma handling som tidigare, men med ett nytt slut, några kommenterande roller och Franz Lehars valser uppblandade med skramlig techno. Osten genomför en dekonstruktion av operetten och hela operettvärlden med hjälp av ganska otydliga och grumliga feministiska tankesystem som åtföljs av en försvarlig bunt pekpinnar till publiken som vågar sig till något så otidsenligt som en operett. Där dessutom kvinnor betraktas som en handelsvara.
Det handlar om det lilla landet Pontevedro som hotas av statskonkurs. I Paris tänker sig ambassadören att den omätligt rika nyblivna änkan Hanna Glawari skall gifta sig med greve Danilo och på så sätt – oklart hur – rädda landets ekonomi. Men Danilo är ovillig, hellre än att jobba förlustar han sig med de vidlyftiga flickorna på nattklubben Maxim och Hanna själv visar sig ”bara vilja njuta”. Och vad hindrar henne, hon har ju alla miljonerna? Nå det komplicerar historien som går ut på att Hanna och Danilo får varandra.

Ingen av personerna på Folkoperans scen är verklig. De är karikatyrer som drivs av ideologisk övertygelse. Det blir mycket av plakatteater när Osten uppenbarligen inte vågar ta operetten på allvar. När Lehár låter den livsbejakande glädjen och sensualismen flöda handlar det här bara om själens obotliga ensamhet och förakt för alla som vågar engagerar sig i kärleken.
Om man inte tar Folkoperans ”Glada änkan” som en operett är det faktiskt inte oävet. Uppsättningen har högt tempo med nyskriven dialog, nyöversatta sångtexter och en rad goda artister. Paula Hoffman Fröling och Fredrik Lycke är mycket bra som Hanna och Danilo. De tar väl tillvara Lehárs mest älskade melodier, särskilt Lycke har den där operettrösten som är så välbekant. Miriam Ryen som ambassadörshustrun Valencienne och Nikola Matisic som hennes älskare Camille tar ut mesta möjliga ur sin inte helt rumsrena kärlek. Jakob Högström är utmärkt som den omedvetne men svartsjuke ambassadören baron Zeta.
Huvudrollen spelas egentligen av Sara Jangfeldt i byxrollen som den androgyna nattklubbsägaren Nejgus. Nejgus är full av feministisk retorik och förklarar redan från början att kärleken är en överreklamerad modell och till på köpet död. Han har god hjälp av transan Josephine spelad av Josephine Wilson, som buttert dansar till techno och kommenterar operettens rätt skruvade förvecklingar.
Musik och handling lever inte på sina egna villkor i stället blir ”Glada änkan” en kabaré över patriarkatets efterlängtade frånfälle och när äktenskapet som institution är upplöst blir kvinnan fri och kan utvecklas på egna villkor.
Man kan vara kritisk till hur Osten låter sin ideologiska feminism färga en idag egentligen ganska oförarglig operett, men med Magdalena Åbergs scenografi, Maria Gebers kreationer och Folkoperans orkester under energisk ledning av Joakim Unander så blir ”Glada änkan” inte alltför illa ändå. komiska tajming.

  Sthig Jonasson
   
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2008-09-20