Sthig Jonasson
Gengångare, Uppsala stadsteater

När fasaden rämnar

Scen: Uppsala stadsteater, Lilla scenen
Teater: Gengångare
Författare: Henrik Ibsen
Översättning: Klas Östergren
Bearbetning: Sara Cronberg och Marie Persson Hedenius
Regi: Sara Cronberg
Scenografi och kostym: Marika Åkerblom
Ljus: Tommy Sahlén
Medverkande: Per Eric Asplund, Karin Bengtsson, Viveca Dahlén, Gustav Levin, Maria Sundbom

Spelas t.o.m. 21 maj. Speltid ca 1 tim. 55 min.

 

Man kan bli litet misstänksam när man läser att regissören Sara Cronberg har planer på att göra Uppsala stadsteaters uppsättning av Henrik Ibsens drama ”Gengångare” från 1881 till någon sorts spökhistoria och den annonseras också som ”en klassisk thriller”. Men egentligen är det ett konventionellt och mycket bra spelat Ibsendrama.
I ”Gengångare” avslöjas obarmhärtigt skamliga familjehemligheter och livslögner. Det handlar om skuld, ångest och försoning.
Pjäsen utspelas under ett dygn i en liten norsk landsortshåla där änkefru Helene Alving förbereder invigningen av ett barnhem som ett äreminne över mannen, kammarherre Alving – en samhällets stöttepelare. Inför familjens vän och själasörjare, pastor Manders, avslöjar hon att barnhemmet bara är en tom gest och att mannen i själva verket var en alkoholiserad och ständigt otrogen fähund. Sonen Osvald, som har kommit hem som en framgångsrik konstnär i Paris, är döende i syfilis – ett arv av fadern. Situationen kompliceras av att Osvald förälskat sig i Regine, som både är som en dotter och som en tjänsteflicka i huset. Egentligen är de halvsyskon. Det är två delar av Helene Alvings förträngda livslögn: sonens sjukdomsarv och makens snedsprång.
Det är ibsenskt så det förslår.
Skådespelarna har ofta långt mellan varandra – både fysiskt och psykiskt. Viveca Dahlén gör en orolig fru Alving som inte har levt färdigt. Med total behärskning och självklarhet gör hon en mästerlig rolltolkning ända till slutet när hon beslutat sig för att hjälpa Osvald att dö. Stundtals förefaller rollen sluten och tillbakadragen när hon väl släpper fram sanningen klarnar bilden av henne och det dolda ironiska spelet får mening.
Maria Sundbom gör en androgyn tolkning av den syfilitiske sonen Osvald Han är klart och tydligt medveten om sitt öde, men han förstår inte varför han drabbats. Hans ångest får honom att kräva det yttersta offret av sin mor – att döda sin son.
Fru Alvings motpol är ytligt sett pastor Manders, men här läggs större vikt vid den unga kvinnan Regine, som osentimentalt agerar när hon får veta sanningen. Karin Bengtsson gör Regines mognadsprocess under det här enda dygnet till en uppvisning i lyhördhet. Hon är en självmedveten social klättrerska som kan spelet, hennes uppfostran hos fru Alving har lärt henne att ytan – den bild man visar upp inför samhället – betyder allt. Och den kunskapen utnyttjar hon samtidigt som Helene Alving inser att just den perfekta ytan inte längre kan hjälpa henne.
Gustav Levin som pastor Manders är en patetiskt naiv och salvelsefull präst som är skräckslagen inför de ohöljda inviter som Regine ger honom. Manders är rädd om sitt rykte i den lilla staden och försvarar samhällets bestående ordning – oavsett konsekvenserna. Hans brist på inlevelse och ovilja mot annat än att få sin världsbild bekräftad gör honom både rörande och bestialisk. Regines ”far” snickaren Engstrand har stora planer för sig och ”sin” dotter. Per Eric Asplund gör snickaren lika patetisk som pastor Manders, men också livsfarlig med sin inneboende aggressivitet och brutala slughet.
Den spatiöst möblerade scenen är lika ödslig som människorna sinnen. Några små rum som omger spelplatsen är klädda med spegelväggar där publik och skådespelare speglar sig själva och varandra.
Spökerierna då? Nja, det behövs mer än några projektioner på väggar för att framkalla en stämning av hemsökelse. ”Gengångare”.


  Sthig Jonasson
.
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2011-03-01